De flesta serierna är serier man måste följa för att kunna förstå vad som händer, typ som Beverly Hills 90210 eller Lost. Det känns rätt tidskrävande, eftersom det egentligen bara är en film på runt 80 timmar. Men sen finns det också serier som man kan se enskilda avsnitt av, men ändå förstå. Att det är en slags kortfilmer istället. Ni känner säkert till House, så jag tar det som exempel. Det är ett nytt fall i varje avsnitt, men vi följer alltid samma människor från avsnitt till avsnitt. Upplevelsen blir bättre om man sett allt, men man kan också bara hoppa in i en säsong.

Det här är mina tre favoritserier som man inte behöver följa varje avsnitt av, även fast jag gör det. För att de äger.

I Arkiv X får vi följa två FBI-agenter som specialiserar sig på konstiga fall ingen kan förklara. Den ena, Moulder, tror starkt på allt mystiskt i världen medan den andra, Scully, är skeptisk och förklarar alla fenomen med vetenskapliga termer. Tillsammans blir de en perfekt duo och man kan själv välja vem man tror på.

Tillsammans löser de fall med varulvar, mutanter, kloner, vampyrer och framför allt utomjordingar som ingen kan lösa.

Riktigt jädra läskig serie, men den har en skön nittiotalskänsla över sig som får en att gunga med det läskiga.

På nio säsonger och två långfilmer finns det mycket onaturligt att gå igenom. Är du ett fan av det onaturliga, är du ett fan av Arkiv X.

Det här är den hårdaste serien av alla serier. Den kör in ditt ansikte i en vägg och tvingar dig sedan att äta upp det (ansiktet alltså). Det här är för fan Tales From the Crypt!

Varje avsnitt är en egen historia, utan någon som helst koppling till ett tidigare avsnitt och allt baseras på skräckserietidningar från femtiotalet. Att se hela serien är som att se Creepshow, fast under en mycket längre tid. Samma brutala åttiotalseffekter och fängslande historier.

Serien byter regissör avsnitt till avsnitt och vi får se de mest underbara människors (inte nödvändigtvis regissörers) version av skräck. Robert Zemeckis (Tillbaka till Framtiden), Arnold Schwartznegger (The Terminator, Predator), Walter Hill (Alien 1-4), Richard Donner (The Omen, The Goonies, Superman) och så vidare. Det här är stjärnornas lekplats för att få göra skräck.

Jag älskar varenda avsnitt av den här serien. Det är blodigt, smart, twistfyllt och alltid med en glimt i ögat. Folk har en vana att beskriva det som en korsning mellan 80-talsskräckisar och Twiligt Zone. Och det kan inte bli bättre än så.

Här har vi min favoritserie någonsin. Femtiotalsfilmer i halvtimmesformat med vändningar i slutet. Varenda film och tvserie från sextiotalet och upp har på något sätt blivit infiltrerat av den här serien. Jag kan omöjligt vara rättvis mot den utan att förklara några av de otroliga avsnitten. Och kom ihåg twistarna i slutet...

En man utan minne finner sig själv i en stad som han upptäcker är helt och hållet tom. I desperata försök att hitta någon människa är han säker på att någon stirrar på honom.

En man säljer sin själ till djävulen för att få ett evigt liv. Han roar sig med att skapa olyckor och alltid vara den enda som överlever. Tillslut tråkar detta ut honom, så han väljer en bana av brott för att den elektriska stolen ändå inte skulle bita på honom. Oturligt nog för honom lyckas hans nöjda advokat få honom till ett livstidsfängelsestraff istället.

En kvinna är på väg genom hela Amerika i bil, men längs vägen ser hon någonting underligt. En liftare som försöker åka med henne. Samma liftare förföljer henne genom hela Amerika, även fast han aldrig skulle ha hunnit framför henne på något sätt.

Det är svårt att beskriva en serie som denna, men man känner en kuslig stämning varje gång man sätter igång den. Svartvita bilder, alltid samma berättarröst och musiken som påminner om "The Day the Earth Stood Still".

En del av er kommer förmodligen inte att uppskatta den på samma nivå som jag gör, men snälla, ge det en chans. För då är du iallafall redo om du någon gång skulle sträva över till

The Twilight Zone

En av skådespelarna var också sjuk, så jag fick hoppa in som "man 2" och försöka regissera samtidigt som jag skådespelade. Inte lätt att regissera, när man inte kan se på en skärm hur allt ser ut. Men, jag tror att det funkade.

Manuset, som jag länkade i förra inlägget, är alltså på fem sidor. Fem sidor motsvarar runt fem minuter av filmtid. Det är väldigt lång tid, om man jämför med hur litet det här projektet skulle bli. Alltså fick vi filma snabbt. Väldigt snabbt. En del inställningar tog vi inte ens om, just för att vi saknade tid. Speciellt i slutet, då vi filmat upp 57 minuter av bandet men fortfarande saknade fem inställningar, fick vi jobba snabbt.

Resultatet ska jag redigera imorgon, så jag vet ännu inte hur det såg ut, men det kändes faktiskt helt okej trots det faktum att alla var ovana med sina roller. Varken jag eller Adam är vana skådespelare. Viktor har inte filmat särskilt mycket och Emma visste inte vart REC-knappen satt på kameran.

Det blir intressant att se hur mycket det märktes.

Under fredagen skulle vi delas upp i tre olika filmteam och skriva ett manus på temat "Att ångra sig". På tisdag ska vi filma och på fredag ska vi ha en färdigredigerad film att visa upp.

Mitt filmteam består av Niclas, Adam, Emma och Viktor. Emma var med vid inspelningen av "Huset med den egna viljan" och Viktor brukar vara med i varenda filmuppgift jag får. Samma sak med Jessica i min klass. Praktiskt att alltid jobba med samma människor. Jag och Jessica har lite samma bild av film, så det är väldigt lätt att arbeta med henne. Nu blir det första gången utan. Sen har jag inte alls filmat med Adam och Niclas förut. Det blir intressant.

Vi delade upp oss på olika positioner och jag körde såklart på att vara regissör och manusförfattare.

Idéen snodde vi ihop tillsammans väldigt löst inspirerat av ett avsnitt av "Tales from the Crypt" och sedan skrev jag allting i manusform. Det handlar helt enkelt om två kompisar som lirar schack medan de snackar om att den ena killen varit med den andres brud. Ja, det är inte så avancerat, eftersom det ska spelas in inom loppet av två timmar.

Idag åkte jag till skolan klockan åtta på morgonen, även fast jag hade sovmorgon, för att rigga scenen. Om man har en lektion på sig att filma, finns det ingen tid att rigga.

Så jag byggde upp hela scenen och ljussatte så gott jag kunde. Har en vana att alltid göra sönder lampor, men oftast bara spotlights eller 450w. Idag märkte jag att det började ryka ur en Blondie, som är en mycket dyrare lampa. Såg att ljusskydden satt på på lampan och att det var det som höll på att överhetta den. Hann inte ta på mig handskar, för den här lampan skulle räddas! Jag lyckades faktiskt, fast fick händerna fyllda av svidande brännsår på köpet.

Sen klättrade jag upp på taket och fäste en teaterbyxa med vad jag än kunde hitta. Det såg rätt skitigt ut, men det fick duga. Sen räckte den inte enda ner till golvet, så jag fick knyta en till byxa under den första. Alltså, snören i sextio stycken tyghölsen. Jädrar vilket arbete! Men sen var jag klar!

Imorgon ska vi köra igång med själva filmningen! Resultatet postar jag senare. Om ni vill läsa endagsmanuset, så är det bara att ladda ner det här.

Handlingen går ut på att de bygger en nytt Titanicskepp hundra år efter katastrofen med den första. Och som ni kanske har gissat så "slår blixten två gånger" (som dvd-omslaget säger) och båten sjunker.
Hela spektaplet spelas upp med usla skådespelare, självklara green screen-scener och datoranimationer som ser ut att tillhöra ett Nintendo 64-spel.
Vi följer tre personer i filmen vi inte alls bryr oss om. Den första är en kille som allting hänger runt med en massa brudar och posar konstant. Vi känner bara att han är en skitstövel, även fast man visst ska känna medlidande för honom. De andra två är två tjejer som jobbar på båten. De ser exakt likadana ut och jag känner inte ens igen dem genom hela filmen.
Men om jag ska säga något bra om den, så måste jag säga att den var jäkligt underhållnade. Kanske på fel sätt, eftersom jag satt och skrattade när båten sjönk, men underhållande ändå.

Scott Pilgrim Vs the World
Alla har sagt att jag måste se den här filmen och att jag kommer att älska alla tvspelsreferenser och sånt. Det gjorde jag inte.
Jag fick höra små snuttar musik från The Legend of Zelda: Ocarina of Time, två likadana fun facts om Pac-Man, orden Zelda och Tetris nämnas och slutligen ett rätt löjligt och rörigt "fightingsystem" jag aldrig riktigt förstod mig på. Om man gör en film som är riktad mot tvspelsnördar så ska den vara det! Små referenser till Castlevania och sånt som inte alla riktigt förstår. Livet i 8-bitar, The Wizard och The Big Bang Theory misslyckades på samma punkt. Den enda filmen som verkligen lyckats, fast med skräckfilmer istället för tvspel, är den svenska splatterfilmen Evil Ed. Men den kan jag snacka om sen.
Handligen tyckte jag kändes lite löjlig i filmen, och den funkar bättre i serieform. Sen undrade jag genom hela filmen "ska man alltså heja på killen som var otrogen mot sin flickvän?".
Sen satsade filmen verkligen på att vara snygg istället för att ha en ordentlig handling. Massa effekter och klippningar man inte ser så ofta, men jag känner att en handling är viktigare. Tror att det var här filmen tog mest skada. Scott Pilgrim Vs the World är sex stycken serieböcker allt som allt. Sex böcker som de har tryckt ihop till en och samma film. Förmodligen därför filmen också kändes väldigt tafatt.
Nej, det här är ingen höjdare, men den fick mig att skratta ett par gånger på rätt ställen. Det är mer än många andra filmer kan göra.

Devil *spoilervarnling*
I lördags gick jag på bio och såg Devil. Jag hade verkligen inte hört mycket om filmen innan jag såg den, men blev faktiskt positivt överraskad! Fem människor som sitter fast i en hiss och varje gång lampan släcks dör någon i hissen. Ingen vet vem i hissen som är mördaren och alla skyller på varandra. Det är en grymt koncept! Jag var fylld av pumpande spänning enda fram till slutet. Titeln hade avslöjat hela filmen redan från början, att en av dem var djävulen själv. Tyckte det var spännande när det inte var säkert att det var djävulen, utan att de som trodde det bara var väldigt religösa. Men när man väl fick se djävulen så var det ett litet antiklimax. Jag skulle mycket hellre velat att en av dem i hissen faktiskt var mördaren. Eller någon slags twist, att någon skurk satt på hisstaket som ingen sett.
Filmen var iallafall väldigt, väldigt spännande fram till slutet. Rekommenderar faktiskt. Det gör jag ändå inte nog ofta.