Kort recension! Klara, färdiga, gå!

Thriller – En Grym Film är vad den utlovar. Christina Lindberg spelar Madelene som blir brutalt våldtagen som sjuåring vilket får henne att förlora rösten. Stum lever hon vidare tills hon träffar Tony som vill ta ut henne på dejt. Dock blir hon kidnappad av honom och blir ett offer för trafficing. När hon vägrar ligga med sin första kund för att tjäna pengar åt Tony blir hon straffad genom att få sitt öga utskuret. Nu spelar Christina Lindberg den perfekta grindhousekaraktären. Stum och med ögonlapp. Dessutom är hon huvudpersonen i en Rape & Revenge-film. Alltså, ni kan säkert gissa vad som händer.

Det här är förmodligen den mest brutala film jag sett. Scenen där hon får sitt öga utskuret (det intressanta är att de använt en kropp av en tjej som nyligt begått självmord, så anledningen till att det ser så riktigt ut är för att det faktiskt är på riktigt) och scenen där hon spöar poliser skulle kunna vara två av mina favoritscener någonsin.

Jag rekommenderar den här filmen starkt om ni vill se något extremt, svenskt och om ni gillar Tarantino. Men på riktigt, varningstexten på baksidan av filmen är inte att ignoreras.

Genom tiderna har vi fått se John Mclain skjuta ihjäl tyskar med deras egna vapen. Vi har sett Bruce Lee spöa ner Kareem Abdul-Jabbar som nästan är dubbelt så stor som honom själv. Vi har fått se Agent 007 lyckats fly undan faror flera gånger om och alltid i sista minuten.

Allt detta är nästan klyschor nu för tiden. Vi vet att alla tyskar är onda på film och att den goda sidan segrar. Vi vet att det är han i underläge som alltid vinner. Vi vet att det inte finns en chans att mannen med ståltänder kommer att stå som segrare i slutet av en bondfilm.

Det är det som gör First Blood intressant.

 

En man går ensam längs en motorväg. Hans kläder är sjabbiga och han känns illa missplacerad. Detta är John Rambo. En krigshjälte från Vietnam. Den enda i sin grupp som fortfarande är vid liv. Låten ”It’s a long road” klingar i bakgrunden. It’s a long road when you’re on your own. Rambo har sökt länge efter en plats han kan passa in, utan resultat. Han närmar sig en liten stad i utkanten av en skog för ett nytt försök. En polisbil närmar sig honom och en polis erbjuder skjuts dit Rambo vill komma. Rambo följer med i polisbilen och först då berättar polismannen att man inte vill ha en sådan som Rambo i sin stad. En veteran. En lösdrivare. And every new town just wants to bring you down.

När Rambo vägrar lämna staden tar polisen till rejälare och arresterar honom för lösdriveri.

Väl inne i arresten blir Rambo behandlad som en hund. Poliserna hånar hans tystlåtenhet och väljer tillochmed att slå honom när han stretar emot. Det är nu filmen kommer igång.

Vi märker att Rambo lider av PTS (post traumatic syndrome) efter hans upplevelser i Vietnam. I ”flashbacks” får vi se hur polisernas beteende mot honom påminner om sättet vietnameserna behandlade honom i kriget. Each step is only the begining.

Rambo klarar inte längre av att stanna i arresten utan flyr på ett minst sagt storslaget sätt. Han slår ner sju poliser för att sedan stjäla en motorcykel och fly in i skogen med hela polisstyrkan efter honom. When they drew first blood, it just starts again. Kriget är tillbaka, fast denna gång är han ensam.

 

När man säger att man älskar ”Rambofilmerna” brukar folk skratta åt en. Jag förstår varför. Många tror att Rambo handlar om hur många saker man kan spränga på en och en halv timme. I Rambo: First Blood part 2, Rambo 3 och Rambo (som är den fjärde filmen) stämmer det ganska exakt. Men det stämmer inte in med First Blood.

Här följer vi en galen man som inte kan fly från sitt förflutna och hans strid mot poliser som bara är ute efter rättvisa. Det är vad som gör filmen intressant. Hur vi hejar på den egentliga ”skurken” i filmen. Det är vad som skiljer den från andra actionfilmer. Den går längre in i själen än Die Hard och Game of Death. Jag menar, hur många fler actionhjältar finns det som bryter ihop och gråter ur sig all sin ångest? Det är inte Gott mot Ont i en strid om seger.

Den beskriver även samhällets syn på Vietnamkriget och dess veteraner. Män som offrade sitt liv för att, i deras tro, kämpa för sitt land blev smutskastade, sinnessjuka och hatade när de väl kom hem. Inte alls som veteranerna från Andra Världskriget som blev prisade för sina insatser. John Rambo är inte bara en actionhjälte utan även en symbol för vad Amerika gjorde fel.

 

Jag skulle inte kunna rekommendera filmen mer. First Blood är en action värd att se. Flera gånger om.

You got to fight to keep alive.

 

Fy vad duktig man kan vara ibland.

Spoilervarning

Igår var jag på premiären av Harry Potter och Dödsrelikerna med min flickvän. Salongen var full av hårt peppande människor som tillverkat egna "Harry Potter-bägare" till popcornen och folk som hade klätt ut sig. Själv hade jag ett ärr i min panna och väntade intensivt på filmen.
Trailers började och gav mig tips om filmer jag måste se, som Narnia och Rödluvan. Påminner mig själv att önska mig biobiljetter i julklapp.
Sen ser vi en trasig WB-logga och vi vet att filmen har kört igång. På studs har de hoppat över det första kapitlet och familjen Dursley är redan påväg att fly. På en gång springer Harrys gäng in i Harrys hus följda av Monsterögat. Det blir kramar i runt tre sekunder och Lupin ska precis upplysa om en nyhet, men blir hindrad av Monsterögat som säger att det inte finns tid nog för att snacka. Det beskriver hela filmen ganska perfekt. Dialogen genom hela filmen är grymt nedskuren; och det betyder inte oftast något dåligt, utan ger mer tempo i filmen. Men när handlingen börjar att svikta på grund av det, börjar det kännas lite halvdant. Det är vad jag ogillar mest med filmen. Vi får inte mycket förklaring i filmen, utan allt som händer (som att de hittar dödsrelikmärket överallt) känns som ett rent sammanträffande. På kyrkogården har den enda graven Hermione tittar på det rätta märket. Harry känner blixtsnabbt igen märket från brölloppet, även fast Victor Krum inte var där för att kommentera det, vilket skulle betyda att Harry har ett fotografiskt minne. Hermione hade knappt läst i boken, förrän hon upptäckte märket i en av sagorna. Det fungerade finfint i boken, men på bioduken känns det hela som en Dan Brown-bok.
En av de första sakerna jag märkte när jag satt i salongen är att filmen är från 11 år. Ni som har läst böckerna förstår nog att jag tycker det är underligt. När jag väl såg filmen, förstod jag varför den låga åldersgränsen hade blivit lagd.
Istället för att George blir av med sitt öra, där det i framtiden bara ska sitta ett gapande hål, blir han av med toppen och örsnibben. Ser ut som ett vidrigt sår, men inte alls lika groteskt som det borde varit.
När en enorm orm krälar sig ut genom Bathilda Bagshots mun, får vi bara se hennes mun öppnat och resten av scenen utspelar sig under en slags filt. Som ni nog förstår är hela filmen nertonad för att få visas till en yngre publik, när den inte alls är skriven för dem.
Nu låter det ännu en gång som att jag avskyr den här filmen, men det gör jag faktiskt inte. Jag har själv skrivit om böcker till filmmanus och förstår hur grymt svårt det faktiskt är. De klarade av att lägga till förändringar för att göra boken mer filmanpassad och rent visuellt var filmen fantastisk. Actionscenerna var också mycket häftigare än i de tidigare filmerna. Se bara på en av de första scenerna, där Harry och Hagrid flyr från dödsätarna. Det var fan grymt! Påminde om en blandning av Terminator 3 och Men in Black, vilket aldrig kan gå fel.
Och även fast filmen var kortfattad, så var den två och en halv timme lång. Och då är det ändå bara första delen! Alltså, så hade de faktiskt inget val än att göra filmen lite hektisk. Om man skulle ha med mer om Dödsrelikerna, Harrys tvivel på dem och allt bråk i tältet, så skulle filmen behöva vara tio timmar lång, istället för fem.
Kort sagt, det är en av de bättre Harry Potter-filmerna och det säger ändå en hel del eftersom trean uppåt är fantastiska. Det är mycket balla effekter som man vill se på stor skärm och lite för starkt ljud, så ta chansen och se den när den fortfarande går på bio. Kom bara ihåg att inte ha boken i åtanke för varje scen.

Jag garanterar att ni alla har hört talas om Frankensteins Monster. Monstret som är tillverkat av döda människor. Ja, ni alla kan historien.
Dr. Frankenstein är en foskare som försöker väcka de döda till liv. För sina experiment springer han och sin kutryggiga medhjälpare runt för att hitta döda kroppar. Han använder de friska delarna i de döda människors kropp för att sy ihop en hel människa. Tillslut är det bara en hjärna kvar. Frankensteín och hans medhjälpare bryter sig in i ett universitet för att stjäla en. Medhjälparen tar sig in genom ett fönster och hittar två hjärnor i glasbehållade. Han väljer en hjärna med texten "Frisk hjärna", men råkar tappa den. Utan annat val stjäl han istället en hjärna med texten "Sjuk hjärna", utan att berätta det för Frankenstein.
Frankenstein bygger ihop den konstgjorda människan och väcker honom till liv med hjälp av en blixt. Men allt går fel och allt Frankenstein skapat är ett monster. Frankensteins monster flyr labbet och beger sig in i staden där han måste lära sig att använda en sjuk hjärna, en ny kropp och lära sig att anpassa sig till den levande världen igen.

Frankenstein är klassikern över alla klassiker. Inte bara är det en av de mest välberättade skräckfilm som gjorts, utan det är även allas våran Boris Karloffs första film. Vi alla (skräckfantaster) kan historien om hur Karloff fick rollen. Först ville Universal ha Béla Lugosi i rollen som Monstret, men Lugosi sa nej. Han ville inte ha massa smink över ansiktet och inte ha några repliker. Då hittade Universal Karloff istället som självklart ställde upp. Karloff blev extremt populär över hela jorden, inte bara för sitt skådespeleri, utan även för att han visade att man kunde bli stor även fast man passerat fyrtio.
Lugosi blev nerknuffad ifrån sin pedestal och Karloff tog platsen. Nu gick alla skräckfilmsroller till Karloff istället för Lugosi, och när de väl spelade tillsammans i filmer (så som The Raven) så var alltid Lugosi Karloffs "sidekick".
Man förstod verkligen att Lugosi ångrade sitt beslut när han spelade Frankenstlöst mästerverk.eins monster i filmen Frankenstein meets the Wolfman.
Den här filmen var så vågad för sin tid att man inte kan låta bli att älska den. Scenen där Monstret dödar den lilla flickan är helt sjuk.
Monstret träffar en flicka som inte är rädd för honom och de går ner till en sjö för att kasta sten. Monstret skrattar åt hur stenarna sjunker i vattnet, och när stenarna tar slut så väljar han att istället kasta i flickan. Jag trodde att flickan skulle klara sig, men hon drunknar. Det var så brutalt att de valde att klippa bort den scenen inför biopremiären. Däremot finns den kvar på dvdutgåvan.

Även om du inte gillar skräck så är det här en film man måste se. En klassisk historia blir en klassisk film som blir ett tidlöst mästerverk.

A Virgin... Among the Living Dead... Wow. Ibland när man hittar en film så måste man se vad det är, även fast man saknar förhoppningar.

En kvinna åker från London till en by mitt ute i ingenstans för att träffa sina släktingar. Efter ett tag upptäcker hon att alla i byn är döda, trots att de går runt.
Hon vill inte stanna, men har inget val. Hennes liv blir fyllt av satanistiska nakenheter och döda fladdermöss.

Om det finns någpt som heter "camp value", så är den här filmen fyllt av det. Hackiga inzoomningar på allt, helt sanslösa dubbningar från franska, helt onödiga nakenscener och totalt musiklös. Om du väljer att se den här filmen saknar du helt och hållet socialt liv, ute efter nakna brudar eller så är du bara psykiskt rubbad. Eller så är du en sån där som hittar "konst" i allt du ser. Hört att det ska vara en grym "konstfilm", men jag förstår det inte.

De har tryckt in nakenscener överallt. Jag hittade inte någon scen i filmen utan bröst och ingen av dem gångerna var det nödvändigt att visa något! Finns en scen där huvudpersonen vaknar naken i sin säng (hon gör det genom hela filmen) och hittar en svart penisformat staty mitt på golvet. Hon går fram till den, naken, och slår sedan iväg den. En blind kvinna sitter i hörnet och säger att hon inte borde ha gjort sönder statyn. Sen går den blinda ut ur rummet och in i ett annat. Där väntar en man (han har den grymmaste dubbningen. Låter som en Sagan om Ringen-parodi) för att döda henne. Precis innan han slår till så klär den blinda av sig, och sen kan de slåss ett tag. Helt onödigt, men det är allt som en B-film innebär.

Jag kan ärligt talat säga att det här är den näst knäppaste zombiefilm jag sett (etta är Orgy of the Dead), men det finns ett visst underhållningsvärde i den, som många andra filmer saknar. Jag älskar kassa, blodiga effekter och det faktum att den är dubbad från franska får den att se ut som en komedi. Och då känns den jävligt lyckad.


Försökte hitta ett passande klipp ur filmen, men hittar verkligen inte rätt! Ni får helt enkelt köpa filmen, om den låter intressant. Vilket jag hoppas att den inte gör.

Varulvar är coola. Jag lovar att ni säkert sett någon varulvsfilm, och vad brukar de innehålla? Huggtänder? Blod? Päls? En helfrän transformering? Michael J. Fox med päls som dunkar i en basketmatch?

Teen Wolf handlar om förloraren Scott (spelad av Michael J. Fox) som upptäcker förändringar när han kommer in i puberteten. Ja, ni vet. Det vanliga. Lite extra hår. Förbättrat luktsinne. Röda ögon. Det visar sig att det går i Scotts släkt att vara varulv, men det hade ingen berättat för honom! Men det är inte den klassiska varulven som presenteras, nä, den här har lång päls, är grymt starka och smidiga, men det är den enda skillnaden. De förlorar varken förståndet eller äter får.
Till skillnad ifrån hans släkt så är det här inget han döljer. Han försökte visserligen ett tag, men när han, mitt i en basketmatch för hans skola, förvandlas så känner han inte att han borde dölja något.
Han äger ut motståndarlaget och blir snabbt skolans populärast varg. Alla älskar honom och han får ligga med bruden han suktat efter i flera år, så länge som han är varg. Det hade jag inte förväntat mig!

Filmen kom ut 1985, bara ett litet tag efter Tillbaka till Framtiden, vilket skapade en del problem. I Spanien döpte de om Scotty till Marty, men varför vet jag inte. Måste ha varit förvirrande.
I Brasilien kallade de filmen "Garoto do Futuro" istället för Teen Wolf. Det betyder "Pojken från Framtiden", även fast den inte alls har någonting med tidsresor att göra.
Sen är det lite skoj att Scotts hus ligger på samma gata som George McFlys och huset han bor i är samma hus som Lorraine Baines bodde i, i Tillbaka till Framtiden.


Det här är helt enkelt en otrolig film. Kreativ, nytänkande, rolig, Michael J. Fox och monster. Svårt att klå det i varulvsgenren. Fast, det finns en varulvsfilm som nog är bättre; An American Werewolf in London. Men den kan jag snacka om någon annan gång.

Problemet med den Teen Wolf är att allt annat känns halvdant. Om man ser en film som inte innehåller Michael J. Fox utklädd till varulv stå på händerna på en van som kör rakt genom en stad, så blir man en smula besviken.

Sett L'Arrivée d'un Train à la Ciotat. Jag måste säga att jag inte riktigt kunde hänga med i handlingen.
Filmen saknade konflikt och skådespelarna var urusla. Om jag måste ge den här filmen ett betyg så blir det 2/5.

I förra inlägget skrev jag att jag skulle kika på House of Wax, men så blev det inte. Jag var sugen på något annat. Något värre. Så, då blev det The Devil's Rejects.
Precis som i Scarfacce, så är det här en film för skurkarna. Fast till skillnad från den, så vill vi att de här ska grillas. Vi följer tre seriemördare när de flyr från lagen. I första scenen tvingar en gigantisk hop av poliser ut dem ur deras hus. I huset hittar poliserna kroppsdelar ifrån fler människor än man kan räkna upp. Och så börjar jakten.
Seriemördarna Baby, Otis och Captain Spaulding (Captain Spaulding? Det är ju Groucho Marxs roll i Animal Crackers. Blev väldigt fundersam, men det visade sig vara meningen. Bra det.) åker genom södra Nordamerika och dödar folk för skojs skull. Det tror jag iallafall. Filmen är en uppföjare till House of a 1000 Corpses, men den såg jag inte. Kände att den var nog ensamstående för att ses ändå. Kan vara så att det finns en förklaring i den, men jag gillar att se det såhär.

Grejen i filmen är inte bara att de dödar folk. Det har vi sett flera gånger. Grejen är den att de leker med dem. Tvingar en kvinna att klä av sig framför dem och hennes man för att sedan tvinga henne att säga hemska saker. Eller tvinga ett barn att tycka om clowner. Eller döda en stackars kvinna för att få hennes bil. Eller att döda en tjejs pojkvän, skära av honom ansiktet och sätta det på henne som en mask. Ja, det är en sjuk jävla film.
Jag vet att man ska sympatisera med mördarna några gånger genom filmen, men jag vill inget hellre än att se dem dö. Men trots att filmens moral inte helt fungerade på mig, så måste jag säga att det var en bra film. Jävligt bra faktiskt. För att vara en skräckfilm från tvåtusentalet, så är den en av de bästa i sin genre.
Rob Zombie som brukar ha sin hårdrock (gillar inte) genom ala sina filmer har istället valt ett soundtrack med söderrock och låten "Free Bird". Det uppskattar jag verkligen. Kan inte ha varit så lätt, men det blev så mycket bättre.

Om ni vill se filmen gratis, så är den streamad här. Men för det så måste du vara en sjuk jävel.

Om ni tryckte på Kanal Fem tidigt en morgon för kanske tio år sedan, så kunde du ha så pass tur att ni hittade Happy Days (även kallad Gänget och Jag)
Jag kom precis på att jag såg den här när jag var liten och att den inte har några konflikter. Och det är precis det jag letat efter länge! En serie som Pleasantville i filmen Pleasantville. En humorserie med fyra-fem skratt i bakgrunden genom hela avsnittet men fylld med lärorika historier. Som den gången Richie och Potsie köper en dålig bil. Den lär mig att man ska ha koll på sin ekonomi. Eller den gången de åker på en ungkarlskväll mot deras vilja blir de fulla och lär sig om alkohol. Eller den gången Fonzie ska delta i ett "drag race" och alla lär sig om lagens långa arm.

Jag älskar den här serien. Den finns inget bättre att titta på, då man bara har en halvtimme på sig.
I den här serien är det töntarna som är hjältarna. Fast de spelar inte töntar, vilket gör det speciellt. Alla kan spela tönt. J.D. ur Scrubs. Chuck ur Chuck. Napoleon Dynamite ur ... Napoleon Dynamite. Töntarna är huvudpersonerna, men det är bara i Happy Days där det inte är överspelat och uppenbart.


Sätt upp tummarna i luften, le in i kameran och säg "Eeey" för Happy Days.

Tänk på det manligaste ni kan tänka på. Vad blir det?
Die Hard? Fjolla.
Dolph Lundgren? Din mes.
Conan Barbaren? Bättre kan du, din rumpnisse.
Deathstalker? Nu hajar du.

Har du någonsin hört om en hjälte som räddar kvinnor i nöd bara för att våldta dem? Nu har du. Hans namn är Deathstalker. Han är en kvinnomisshandlare, mördare, har alldeles för korta kjolar och är en usel skådespelare. Den perfekta hjälten va? Storyn i filmen är ingenting någon bryr sig om, utan den enda anledningen till att se filmen är för att pumpa upp testosteronet till max. Jag utmanar dig. Samla ihop så många Y-kromosoner du kan i ett rum, sätt igång Deathstalker och se vem som börjar jaga mammut först.
Varje scen i filmen är byggd på att få in så mycket bröst eller dödsfall som möjligt. Som exempel, ni vet att starka män slåss utan tröja? En av huvudpersonerna är en stark tjej och ni kan ju ana vart det här går...
Om man ska vara noga och räkna (inte så stilfullt kanske) så är det 29 dödsfall och 18 par bröst i första filmer. Ja, första filmen. Fan, den har tre (!) uppföljare! Andra filmen innehåller 38 dödsfall och tio par bröst. Tredje filmen innehåller 27 dödsfall och 18 par bröst (även fast många är i bakgrunden och de flesta är bara klipp från de tidigare filmerna) och den sista innehåller 41 dödsfall och 14 par bröst. Ja, det här är en manlig film. Med tjocka bokstäver.

Om ni planerat en manskväll i framtiden så gäller det för er att spara ut långt, blont hår, spela Weapons and Warriors (brädspelet) och köra in Deathstalker i VHS-spelaren.
Ni kommer att ge Fabio en riktig match.

Jag har precis kommit hem ifrån biografen och jag måste bara skriva om vad jag har sett. För att heta Kapten Nintendo, så skriver jag väldigt mycket om film.

Vi har alla sett Toy Story. Berättelsen om Andys leksaker som lever, så fort han tittar bort. Nu har Andy vuxit upp. I hans rum hänger nu posters på motorcyklar istället för cowboyhattar. Hans golv är fyllt av skateboards och elgitarrer, istället för leksaker. De flesta av hans leksaker har försvunnit i loppisar och de överlevande ligger i en låda på hans rum. Andy är sjutton år och ska flytta till universitetet, men innan han åker måste han rensa ur hans rum. Antingen ska han grejer med till universitetet, upp på vinden eller slängas. Han väljer att ta med sig Woody till universitetet och packar ihop resten för att lägga upp på vinden. Oturligt nog råkar hans mamma blanda ihop de leksaker som skulle upp till vinden med skräp (det har hänt mig med) och leksakerna beslutar att följa med Andys systers leksaker, som ska doneras till ett dagis.
Jag är helt tagen av filmen. Skämten var på topp (tortillapotatishuvud) och handlingen var inte en utdragen uppföljare för att tjäna pengar, utan den bygger på storyn på ett nödvändigt sätt. Vi har alla varit med om det som händer i filmen. Vi minns när vi beslutade att plocka ihop våra favoritleksaker och hur det fortfarande känns som att de lever, även fast vi vet att de är tillverkade i fabrik. Filmen gav mig faktiskt dåligt samvete över att jag inte leker med mina leksaker längre och om en film kan få en att få skuldkänslor över något sådant, så är den rejält lyckad.
Det här är ingen barnfilm. Leksakerna som är med i filmen är leksaker från tidigt nittiotal, skämten var väldigt smarta och det fanns inte ett enda barn i publiken. Det här är ingen film man ser för nostalgiska skäl (för att man gillade första), utan det här är en film alla borde se. Även om man inte sett de tidigare.
Jag hyllar den här filmen rejält, jag vet. Men den förtjänar det, tamejfan. Den bästa filmen jag sett på väldigt, väldigt länge.


Nu ska jag leta rätt på mina gamla leksaker, bara för att säga hej igen.

Har sett filmen Inception för ett par dagar sedan, innan jag åkte till Skåne. Nu har jag skrivit en snabb recension av den.

 

Filmen börjar med att man ser vår protagonist Leonardo DiCaprio ligga på en sandstrand i grunt vatten. På stranden ser vi två västerländska barn springa förbi. En gevärpipa trycks mot Leonardos rygg och vi får se ett japanskt hus i på en klippa. Vi i publiken vet inte vem denne man är, vilka barnen var, varför någon hotar att skjuta mannen och vad som egentligen händer. Vi är förvirrade. Väldigt förvirrade. Och förvirringen har bara startat.

Filmen handlar om att någon forskare hittat ett sätt för folk att träda in i andras drömmar. Antingen för att jävlas, hitta hemligheter eller för att tjäna pengar.

Leonardo tillhör den sistnämnda kategorin. Han arbetar med att olagligt besöka andras tankar för människor som betalar.

Det är vad den två och en halv timmeslånga filmen handlar om.

Jag måste vara den enda människan i biosalongen som inte avgudade den här filmen. Visst, effekterna var läckra, men vad gör det när man kan göra vad som helst i datorer nuförtiden utan en större ansträngning? Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Visst känns det väl ändå verkligare att se något som inte bara är skapat på dator, så som The Dead-triliogin eller Star Wars?

Filmen kändes som en ”så-här-gör-du-en-storsäljare”- instruktionvideo. Använt alla klassiska knep för att få publiken med sig. Använda sig av ”låt filmen börja på samma sätt som den slutar” (se Gilbert Grape för ett bättre exempel), ”hålla protagonisten en hemlighet tills i slutet där vi får reda på en hemsk hemlighet”, ”korta snabba klipp under actionscenerna”, ”ös med specialeffekter och eld i slowmotion” och det allra viktigaste ”använd de populäraste skådespelarna för tillfället och släng in en klassisk”.

Sen fanns det en jävla massa småmissar jag fortfarande stör mig på, där min enda tanke var ”var det allt?”. De kommer ni själv att märka, om ni skulle se filmen.

 

Förvirringen tog sats på riktigt då det handlar om drömmar i drömmar i drömmar i olika tidszoner som interakterar med varandra.

Filmen hade dessutom för många figurer som jag inte klarade av att minnas namnen på och det hjälpte inte all förvirring.

 

Nu låter det kanske som att jag totalogillar den här filmen, men det är inte sant. Två och en halv timme kändes inte som två och en halv timme, utan det gick undan och höll mitt intresse igång, för det mesta. Iden var nyskapande och jag tror definitivt att originalmanuset var väldigt bra. Ellen Page lyste upp alla scener hon var med i och höjde filmen ett flertal nivåer.

Sammanfattningsvis så var det en rätt bra film med en del brister. En sådan film där alla sitter i bilen på väg hem och ställer ett trettiotal frågor om saker de inte förstod.