Kong is King

**spoilervarning**
Alla känner till King Kong. Carl Denham är en ambitiös filmskapare på resa till Skull Island som är en oupptäckt ö. Med sig har han sitt filmteam innehållande Ann Darrow som blir kidnappad av öns urinvånare och offrad till deras gud - jätteapan Kong. Men Kong finner ett unikt intresse i Ann och tar med henne till djungeln. Carl Denham och hans filmteam beger sig in i djungeln för att rädda henne. Det avslutas med att de fångar Kong, tar med honom till New York där han bryter sig lös, kidnappar Ann och klättrar upp till toppen av Empire State Building där den legendariska slutscenen tar plats.
Det är grundstoryn och den känner varenda kotte till.
Sedan originalet släpptes 1933 har en hel del uppföljare och nyversioner kommit ut. Tyvärr saknar jag Son of Kong från 1933. Men de andra kan jag skriva en del rader om!


King Kong (1933)
Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. För att vara från 1933 är den extremt nyskapande och pionerade många nya effekter som skulle användas genom filmhistorien innan man valde att göra allt på datorer. Om man ser Kong kan man nog aldrig gissa sig till att den är så pass tidigt gjord. Låt oss jämföra den med Dracula från 1931.
Ljudfilmen var väldigt ny i början av trettiotalet och det märks tydligt i Dracula. Den enda vi hör är svansjön och rätt utstående dialog. I King Kong har vi en enorm symfoniorkester, ljud av fåglar och dinosaurier genom hela djungelscenen och dialogerna låter inte missplacerade alls.
Det är omöjligt att göra denna korta recension värdig King Kong, men jag ville bara att ni skulle veta hur mycket jag älskar den här filmen.
Jag vet att jag kysser Kongs håriga rumpa, men fan, det är en rumpa värd att kyssa.


King Kong vs Godzilla
Det mest legendariska filmkraschen sedan Abbott and Costello meet Frankenstein heter King Kong vs Godzilla.
Ni vet förmodligen redan att jag älskar Godzilla, så det här är som himmelen för mig.

Filmen är ingen uppföljare för King Kong, utan den centerar mer runt Godzilla.

En tvkanal tappar tittare och det enda hopp de har är att hitta ett gigantiskt monster att ha som sponsor! Det är storyn, helt enkelt. Jag tror att Kanal Fem gjorde något liknande och nog blev väl Färjan-Håkan populär alltid. Nä, förlåt. Tar tillbaka skämtet.
Två reportrar åker till en ö bebodd av infödingar för att hitta det här stora monstret och ni kan nog alla lista ut vad de hittar för något. Men svaret är dålt för publiken, även fast vi redan sett titeln.
Samtidigt som de är på ön sliter sig Godzilla sig loss från isberget (se Godzilla Raids Again) och närmar sig Tokyo. Reportrarna fraktar hem King Kong efter han fick slåss mot en enorm bläckfisk och kommer fram till Tokyo i samma stund som Godzilla kommer till land.
Nu vill vi förstås efter halva filmen få det vi väntat på; ett slagsmål mellan Godzilla och King Kong. Jag beklagar. De träffas litegrann och Kong flyr. Nu blir det ännu mer snack. Visst blir man lite less på snack i monsterfilmer? Däremot är snacket grymt mycket bättre i den här filmen än det brukar vara i många monsterfilmer. Dialogerna är laddade med urusla skämt som får mig att garva upp. Men det är ändå inte därför jag vill se en monsterfilm.
Nä, om det är en strid man vill se, så får man vänta tills det är tio minuter kvar. Men då kommer ni inte att bli besvikna. Matchen är helt otrolig och det är en jäkla fröjd att få se sina favoritmonster fajtas.

Egentligen var det tänkt att Godzilla skulle möta Frankensteins monster, men han byttes ut i sista stund mot Kong. Det förklarar den konstiga scenen då King Kong träffas av två blixtar och plötsligt blir mycket starkare. Filmen förklarar det med denna dialog
"Oj, nu är det storm! Då har King Kong en chans ändå! Han blir starkare av elektricitet!"
"Va, blir han?"
"Ja."

Sen undrar jag också över hur stor Kong egentligen är. När han slåss mot Godzilla är de i samma storlek, men när han krossar en stad på egen hand så är han lika stor som i den amerikanska originalfilmen. Nåja. Det här är ingen tänkare. Checka in hjärnan i lobbyn, sätt dig i biostolen och skratta med. Det här är en bara en fröjd för ögonen




King Kong Escapes
Här har jag en konstig jävel till er. King Kong Escapes (som även kan kallas för King Kong vs Mecha King Kong)

En ond forskare behöver den legendariska Kongs styrka för sin forskning och bygger därför en Kongrobot. Men det visar sig att den inte duger och att han måste bege sig ut för att vinna den verkliga Kong.  Där har vi storyn.
Jag måste säga att jag såg fram emot att se den här filmen. Trodde den skulle påminna om Godzilla vs Mechagodzilla, men jag hade fel. Det var alldeles för lite Kong vs Mechakong-action och handlingen kändes överkomplicerad. Läst att det ska vara en uppföljare till King Kong vs Godzilla, men jag ser inget annat samband än att det är Toho som producerat båda filmerna.






King Kong (1976)
Det här är den vuxna och brutala versionen av King Kong. Filminspelningen är ersatt av ett oljeuppdrag, Kong klättar upp för World Trade Center istället för Empire State Building och Ann är ersatt med Dawn - en skeppsbruten kvinna. Resten är den klassiska historien.
DVD:n jag fått tag på är så lågbudget som det går. Undertexterna i filmen är en blandning av danska och svenska. Ofta är inte ens meningarna hela. Filmen är inte heller uppdelad i kapitel, utan man får spola så gott det går till den delen man vill se. Men det hindrar inte filmen från att äga.
Kong är väldigt välgjord och ibland undrade jag tillochmed hur de gjort effekterna.
I den här versionen får vi verkligen se människor bli nedtrampade av Kong och helt rått mördade. Dessutom är slutscenen när Kong blir nedskjuten rejält blodig! Allt man kan förvänta sig av en Kong från sjuttiotalet!
Rekommenderas för alla - inte bara Kong-fans.



King Kong Lives
King Kong Lives är uppföljaren till King Kong från sjuttiosex. Den går ut på att Kong överlevde det legendariska fallet från World Trade Center. Läkare har arbetat i flera år med att återuppväcka Kong som hamnade i en koma. 
(Har ni också tänkt på att ingen film är riktigt perfekt förrän någon hamnar i en koma?)
De upptäcker att de inte kan väcka Kong, om de inte får en blodtransplantation. Och eftersom inget annat blod fungerar, gäller det att skaffa en ny jätteapa från Skull Island! De hittar en på en gång, och det visar sig vara en hona! De upprepar det faktumet flera gånger om med skämt som "Så behandlar man inte en kvinna!" och flera, flera varianter av det.
Kong börjar leva igen och det hela blir en familjefilm. En lång tid får vi bara se jätteaporna leva ihop och det påminner mest om Star Wars julspecial. Och självklart får de ett barn också, för att kunna bygga upp en fortsättning.
Låt mig bara säga såhär - det blev ingen uppföljare.



King Kong (2005)
Det här är förmodligen den King Kong-filmen de flesta som läser min blogg har sett eftersom den är rätt ny. Själv såg jag den på bio och blev helt tagen. Det är inte ofta man lyckas skapa en nyversion av en film på den här nivån.

Handlingen är desamma som i originalet men några få förbättringar. Det är vad jag tror att filmen vinner på. Vi får en bättre inblick på relationen mellan An Darrow och Kong vilket får oss att faktiskt förstå varför Kong förälskade sig i henne. Mer än det faktum att hon var blondin. Dessutom har de återskapat den legendariska spindelhålsscenen som blev censurerad i originalversionen och förlorad för alltid. Jag skulle nästan vilja säga att den scenen är höjdpunkten på hela filmen.

Jag måste erkänna att det är lite kämpigt att se en film på tre timmar. Det spelar ingen roll hur bra filmen är; tre timmar är ändå en rejäl speltid. Som tur är fylls de ut på ett bra sätt. Det är ofta mycket som händer och en kortare film skulle kännas lite tafatt (Även om jag känner att vissa scener skulle kunna klippas bort; som skridskoåkningen i Central Park med Kong.)

Den här filmen måste alla monsterälskare se. Eller tillochmed alla filmintresserade. Det är rysligt bra, men en lång jävel att ta sig igenom.




Annorlunda Zombiefilmer

Vi har alla sett Romeros Dead-trilogi. Många har sett Shaun of the Dead och Zombieland. En del har sett Död Snö och Return of the Living Dead. Skräckintresserade har sett Zombi Flesh Eaters och White Zombie. Men det är få som sett de zombiefilmer jag ska snacka om nu. Häng med, för nu är det kannibalism på gång!

Orgy of the Dead
Det är ofta den här filmen jag nämner då jag pratar om "den värsta filmen jag sett". Problemet är att jag inte är säker på att den kan kallas för en film.
I mellantiden då Ed Wood varken gjorde skräckfilm eller porr, gjorde han Orgy of the Dead och den är precis som den låter. En kombination av porr och skräck. Men jag kan inte säga att jag förstår den helt och hållet.
Ett par kraschar med en bil, blir fastknutna vid varsin påle och måste titta på toplesszombies dansa framför dem medan Criswell kommenterar det hela.
Det här är helt klart en av de knäppaste filmerna jag sett. Så knäpp att jag faktiskt sett den två gånger, för att se om jag missuppfattat något första gången.
Om du är sugen på något ovanligt och dåligt, så är det här något för dig. Är du sugen på zombier, så kan du se något annat. Rekommenderar Return of the Living Dead.


Braindead
Det finns en chans att ni sett den här, för den steg fram i ljuset igen efter regissören Peter Jackson gjort sig känd från att regissera Sagan om Ringen-filmerna. Men är ni ute efter mästerverk i stil med Sagan om Ringen, är ni helt fel ute. Men är ni ute efter mästerverk i stil med Evil Dead-serien så har ni hittat helt rätt.
Lionel är vår huvudperson i denna film. Han bor i ett hus tillsammans med sin groteska mamma som inte vill att hennes son ska träffa flickor. Lionel bestämmer sig trots det att smyga ut på en dejt till ett zoo, men tyvärr får hans mamma reda på detta och följer efter honom. Det är nu filmen börjar. Hans mamma blir biten av en ascool Råttapa vilket får henne att bli riktigt sjuk. Riktigt jävla sjuk. Hennes hud faller av och hon lyckas tillochmed äta upp sitt eget öra. Bit efter bit förvandlas hon och de hon kommer i kontakt med till zombies.
Jag ska inte avslöja alltför mycket nu, men hon ni vill se en präst säga "I kick ass for the lord", en massaker med en gräsklippare, en baby bli misshandlad på en lekplats, en bröstkorg bli utplockad, ett ansikte avslitet och en kvinna som äter sitt egna öra, så är det här filmen för er.
Rekommenderar starkt!



Big Tits Zombie
Jag måste erkänna att det var titeln på filmen som gjorde mig nyfiken. Eftersom filmen är japansk så förväntade jag mig en blandning av Orgy of the Dead och Vampire Girl Vs Frankenstein Girl eller Tokyo Gore Police.
I allra första scenen får vi se två japanska tjejer slakta ett gäng zombies med en katana och en motorsåg. Grodvinklarna som är populära i japansk kultur kommer med på en gång, men köttstympandet är det lite av. Den är mycket mer "realistisk" än Vampire Girl Vs Frankenstein Girl och Tokyo Gore Police. Jag antar att det gjorde mig en smula besviken, men det fick jag släppa snabbt. Jag märkte istället att det är en blandning av en Rodriguez-film och de klassiska Kurosawafilmerna! Det kan väl omöjligt gå fel? Med actionscener som påminner om De Sju Samurajerna och referenser till Game of Death tar den här filmen pyttesteget längre än vad titeln föreslår.
Vi får följa ett gäng strippor (vad är det med strippor i zombiefilmer nu för tiden?) som råkar väcka de döda till liv genom att läsa en bit ur The Book of the Dead (Evil Dead, anyone?). Nu gäller det för stripporna att antingen slakta alla zombies eller lista ut hur man kontrollerar dem genom The Book of the Dead.
Det som drar ner den här filmen ganska rejält är att den är fylld av (precis som många andra japanska filmer) datoranimerat blod. Det är rätt trist att se när de inte lagt ner så mycket möda i filmen. Dock så får vi se sushi vakna till liv, en mycket gammal dvärg, övertydliga specialeffekter och "den välkända eldscenen" (jag lämnar det så) och det gör faktiskt filmen sevärd.
Om ni vill se en riktigt bisarr zombiefilm, så är det här för er. Men förvänta er ingen romeroklassiker.


Tvserier

Det är inte bara film jag tittar på, utan också en massa tvserier.
De flesta serierna är serier man måste följa för att kunna förstå vad som händer, typ som Beverly Hills 90210 eller Lost. Det känns rätt tidskrävande, eftersom det egentligen bara är en film på runt 80 timmar. Men sen finns det också serier som man kan se enskilda avsnitt av, men ändå förstå. Att det är en slags kortfilmer istället. Ni känner säkert till House, så jag tar det som exempel. Det är ett nytt fall i varje avsnitt, men vi följer alltid samma människor från avsnitt till avsnitt. Upplevelsen blir bättre om man sett allt, men man kan också bara hoppa in i en säsong.
Det här är mina tre favoritserier som man inte behöver följa varje avsnitt av, även fast jag gör det. För att de äger.
Arkiv X
I Arkiv X får vi följa två FBI-agenter som specialiserar sig på konstiga fall ingen kan förklara. Den ena, Moulder, tror starkt på allt mystiskt i världen medan den andra, Scully, är skeptisk och förklarar alla fenomen med vetenskapliga termer. Tillsammans blir de en perfekt duo och man kan själv välja vem man tror på.
Tillsammans löser de fall med varulvar, mutanter, kloner, vampyrer och framför allt utomjordingar som ingen kan lösa.
Riktigt jädra läskig serie, men den har en skön nittiotalskänsla över sig som får en att gunga med det läskiga.
På nio säsonger och två långfilmer finns det mycket onaturligt att gå igenom. Är du ett fan av det onaturliga, är du ett fan av Arkiv X.






Tales from the Crypt
Det här är den hårdaste serien av alla serier. Den kör in ditt ansikte i en vägg och tvingar dig sedan att äta upp det (ansiktet alltså). Det här är för fan Tales From the Crypt!
Varje avsnitt är en egen historia, utan någon som helst koppling till ett tidigare avsnitt och allt baseras på skräckserietidningar från femtiotalet. Att se hela serien är som att se Creepshow, fast under en mycket längre tid. Samma brutala åttiotalseffekter och fängslande historier.
Serien byter regissör avsnitt till avsnitt och vi får se de mest underbara människors (inte nödvändigtvis regissörers) version av skräck. Robert Zemeckis (Tillbaka till Framtiden), Arnold Schwartznegger (The Terminator, Predator), Walter Hill (Alien 1-4), Richard Donner (The Omen, The Goonies, Superman) och så vidare. Det här är stjärnornas lekplats för att få göra skräck.
Jag älskar varenda avsnitt av den här serien. Det är blodigt, smart, twistfyllt och alltid med en glimt i ögat. Folk har en vana att beskriva det som en korsning mellan 80-talsskräckisar och Twiligt Zone. Och det kan inte bli bättre än så.

 



Twilight Zone
Här har vi min favoritserie någonsin. Femtiotalsfilmer i halvtimmesformat med vändningar i slutet. Varenda film och tvserie från sextiotalet och upp har på något sätt blivit infiltrerat av den här serien. Jag kan omöjligt vara rättvis mot den utan att förklara några av de otroliga avsnitten. Och kom ihåg twistarna i slutet...
En man utan minne finner sig själv i en stad som han upptäcker är helt och hållet tom. I desperata försök att hitta någon människa är han säker på att någon stirrar på honom.
En man säljer sin själ till djävulen för att få ett evigt liv. Han roar sig med att skapa olyckor och alltid vara den enda som överlever. Tillslut tråkar detta ut honom, så han väljer en bana av brott för att den elektriska stolen ändå inte skulle bita på honom. Oturligt nog för honom lyckas hans nöjda advokat få honom till ett livstidsfängelsestraff istället.
En kvinna är på väg genom hela Amerika i bil, men längs vägen ser hon någonting underligt. En liftare som försöker åka med henne. Samma liftare förföljer henne genom hela Amerika, även fast han aldrig skulle ha hunnit framför henne på något sätt.
Det är svårt att beskriva en serie som denna, men man känner en kuslig stämning varje gång man sätter igång den. Svartvita bilder, alltid samma berättarröst och musiken som påminner om "The Day the Earth Stood Still".
En del av er kommer förmodligen inte att uppskatta den på samma nivå som jag gör, men snälla, ge det en chans. För då är du iallafall redo om du någon gång skulle sträva över till
The Twilight Zone


Filmer under trasig dator

Min dator har varit trasig ett tag så jag har inte kunnat uppdatera. Men film har jag sett ändå! Tre korta recensioner på tre filmer jag sett under uppehållet.


Titanic II
När man hör att det kommit en film som heter "Titanic 2" så tänker man på en gång att det är en uppföljare till klassikern av James Cameron. Detta är alltså inte fallet. Titanic 2 är inte en uppföljare till någon film om Titanic alls, men namnet är en självklar vits för att få uppmärksamhet.
Handlingen går ut på att de bygger en nytt Titanicskepp hundra år efter katastrofen med den första. Och som ni kanske har gissat så "slår blixten två gånger" (som dvd-omslaget säger) och båten sjunker.
Hela spektaplet spelas upp med usla skådespelare, självklara green screen-scener och datoranimationer som ser ut att tillhöra ett Nintendo 64-spel.
Vi följer tre personer i filmen vi inte alls bryr oss om. Den första är en kille som allting hänger runt med en massa brudar och posar konstant. Vi känner bara att han är en skitstövel, även fast man visst ska känna medlidande för honom. De andra två är två tjejer som jobbar på båten. De ser exakt likadana ut och jag känner inte ens igen dem genom hela filmen.
Men om jag ska säga något bra om den, så måste jag säga att den var jäkligt underhållnade. Kanske på fel sätt, eftersom jag satt och skrattade när båten sjönk, men underhållande ändå.

Scott Pilgrim Vs the World
Alla har sagt att jag måste se den här filmen och att jag kommer att älska alla tvspelsreferenser och sånt. Det gjorde jag inte.
Jag fick höra små snuttar musik från The Legend of Zelda: Ocarina of Time, två likadana fun facts om Pac-Man, orden Zelda och Tetris nämnas och slutligen ett rätt löjligt och rörigt "fightingsystem" jag aldrig riktigt förstod mig på. Om man gör en film som är riktad mot tvspelsnördar så ska den vara det! Små referenser till Castlevania och sånt som inte alla riktigt förstår. Livet i 8-bitar, The Wizard och The Big Bang Theory misslyckades på samma punkt. Den enda filmen som verkligen lyckats, fast med skräckfilmer istället för tvspel, är den svenska splatterfilmen Evil Ed. Men den kan jag snacka om sen.
Handligen tyckte jag kändes lite löjlig i filmen, och den funkar bättre i serieform. Sen undrade jag genom hela filmen "ska man alltså heja på killen som var otrogen mot sin flickvän?".
Sen satsade filmen verkligen på att vara snygg istället för att ha en ordentlig handling. Massa effekter och klippningar man inte ser så ofta, men jag känner att en handling är viktigare. Tror att det var här filmen tog mest skada. Scott Pilgrim Vs the World är sex stycken serieböcker allt som allt. Sex böcker som de har tryckt ihop till en och samma film. Förmodligen därför filmen också kändes väldigt tafatt.
Nej, det här är ingen höjdare, men den fick mig att skratta ett par gånger på rätt ställen. Det är mer än många andra filmer kan göra.

Devil *spoilervarnling*
I lördags gick jag på bio och såg Devil. Jag hade verkligen inte hört mycket om filmen innan jag såg den, men blev faktiskt positivt överraskad! Fem människor som sitter fast i en hiss och varje gång lampan släcks dör någon i hissen. Ingen vet vem i hissen som är mördaren och alla skyller på varandra. Det är en grymt koncept! Jag var fylld av pumpande spänning enda fram till slutet. Titeln hade avslöjat hela filmen redan från början, att en av dem var djävulen själv. Tyckte det var spännande när det inte var säkert att det var djävulen, utan att de som trodde det bara var väldigt religösa. Men när man väl fick se djävulen så var det ett litet antiklimax. Jag skulle mycket hellre velat att en av dem i hissen faktiskt var mördaren. Eller någon slags twist, att någon skurk satt på hisstaket som ingen sett.
Filmen var iallafall väldigt, väldigt spännande fram till slutet. Rekommenderar faktiskt. Det gör jag ändå inte nog ofta.

Jaha, nu äre jul igen och igen.

Jag har tipsat om några julfilmer som inte alltid är så vanliga vid jul. Jag kan lyckligt säga att jag fick tjugo stycken att sätta sig ner och se "Santa Claus Conquers the Martians" i fredags. En del förstod den inte riktigt och valde istället att sova eller smsa. Men nog fanns det vissa som garvade åt den eller åt mig som log strålande genom hela filmen.
Men vad brukar man egentligen se på julen? Nu kör vi på tre filmer man brukar se vid julen och som håller sig uppe som tradition från år till år.



Gremlins
Vadå? Ser inte ni på Gremlins varje år? Kanske bara jag då. Men, man kan alltid starta traditioner! Spring och köp Gremlins på DVD och plocka fram den varje jul i framtiden.
Den här filmen börjar som en familjefilm. Jullåtar spelas och flera familjer tillbringar sina juldagar med varandra på den lokala isskridskobanan. Julklappsshopping är i högsta hugg och en medelålders uppfinnare söker efter en perfekt julklapp till sin son.
Han kommer in i en kinesisk affär fylld med bråte, men det är där han hittar Mogwai. Mogwai är en liten, lurvig varelse med gigantiska öron och han sitter på en bänk och sjunger. Nog fan måste det här vara den perfekta presenten! Han ber om att få köpa den, men kinesen tvekar. Han tror inte att uppfinnaren kan hålla efter de tre viktiga reglerna. Få inte Mogwai i ljus, ha vatten borta från honom och mata honom aldrig efter midnatt.
Sonen får sin julklapp och blir överlycklig, men på något sätt lyckas han bryta mot varenda regel på bara en kväll. Han märker att Mogwai rycker till av ljus och sen råkar han spilla vatten över honom. Då blir det en riktig fest. Mogwai ligger och skriker på marken samtidigt som små hårbollar flyger ut ur hans rygg. Hårbollarna får snabbt öron, händer, fötter och blir flera nya Mogwais. Men de är inte tama, utan elaka.
Klockan är över midnatt och vår huvudperson ligger i sin säng och tittar på Invasion of the Body-Snatchers (blanda inte ihop den med Body Snatchers) när de elaka Mogwaiarna hittar egen mat och börjar äta.
Alla Mogwais förutom originalet förvandlas till galna partyprissargremlins som tar över staden. Det är nu filmen sätter igång sig på riktigt och den klassiska historien upprepas med att vår hjälte som är den enda som vet sanningen försöker varna en stad som inte vill lyssna. Men det är inte som de andra liknande filmerna. Nä, den här gången hejar man på monstren!
De förstör en hel stad, dödar ett flertal människor och saknar motiv helt och hållet. De vill bara ha det roligt.
En del kallar den här för en julfilm och en del för en halloweenfilm. Jag kallar det för "se-den-när-fan-du-vill-film".
Om du vill skratta åt morbid dagishumor uppspelad av mekaniska dockor (det är faktiskt en genre i sig) så rekommendrar jag den här hårt. Om du vill se en film som passar till högtider så är det ett mellanfall. Inte nog julig för jul, inte nog läskig för halloween men nog fan behöver man väl inte bara se julfilmer när det är jul?



Ensam Hemma
Om ni inte sett Ensam Hemma så har ni förmodligen aldrig haft en barndom. Filmer om överdrivet smarta ungar som lurar dumma vuxna är en klyscha nu för tiden och att ni förmodligen är less efter Spy Kids, Superbabies: Baby Genius 2 och vissa delar av Jurassic Park, men kom ihåg att det här är "farfarn" för hela genren. Så det är bara att titta, svälja innehållet och njuta av smaken.
En familj med lite för många medlemmar ska åka iväg på julsemester till Frankrike i en vecka, men glömmer i all hast bort ett av barnen; Kevin. Han blir inte ihågkommen förrän resten av familjen redan sitter på planet (märkte de inte att de hande en biljett extra) och då är det försent! Den åttaårige Kevin får leva själv i huset tills föräldrarna kommer tillbaka. Låter som ett enormt problem, men Kevin kan ta hand om sig själv. Han strosar runt, lagar egen mat, tvättar kläder och klarar faktiskt av allting som krävs. Men det blir alltid problematiskt när två tjuvar bestämmer sig för att göra inbrott i hans hus.
Nu gäller det för översmarta Kevin att bygga fällor genom hela huset för att de inte ska få tag på honom och det är här filmen börjar! Att se alla helknäppa fällor utlösas precis enligt Kevins sjuka planering är helt fantastiskt. Gräsklippare över skallen, klot i huvdet, häftstift i fötterna och precis allt går enligt planerna.
Som julfilm för barn är den här helt och hållet pefekt. Jultemat skiner rätt genom allting och det är alltid kul att se smarta barn skada vuxna.
Tänk er motsatsen! En film där ett gäng vuxna sätter upp fällor för att skada dumma barn. Manusidé? Kanske.



Karl-Bertil Jonssons Julafton
"Gremlins? Ensam Hemma? Vad sjutton är det för julfilmer? Sånt tittar ju inte jag på! Nä, ge mig lite riktiga julfilmer!" tänker ni säkert. Okej, visst! Det är inte mycket till film, eftersom den bara är tjugofem minuter lång men det är nog ett måste att snacka om Karl-Bertil Jonnsons Julafton.
Jag tänker faktiskt inte berätta handlingen, för herregud, alla har serr Karl-Bertil Jonssons Julafton. Alla kan tillochmed läsa med i varenda replik! Jag kan bara berätta om mina egna åsikter.
Den här kortfilmen är ett måste för mig under julen. Faktiskt viktigare än både skinka och julgran. Skinkan kan jag göra ett inlägg om sen.
Visst, den är fylld med socialistisk propaganda som vi alltid blev matade med som barn, men det känns mer okej vid jul.
Finns egentligen ingenting att säga om den här som inte redan är sagt, men nu har jag iallafall nämnt en riktig klassiker och ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Jaha, nu äre jul igen.

Jag kan avslöja för er som missat det att det faktiskt är jul nu.
Vad tittar man på under julen då? Karl Bertil? Kalle Anka? Grevinnan och Betjänten? Kan du vissla, Johanna? Jorå, det är ju klassikerna. Men vad mer kan man välja att se för att få upp julstämningen i huset?
Som vanligt tänkte jag tipsa om tre julfilmer som tränger sig bort ifrån de klassiska filmerna.

Die Hard
Det är nog inte så många som tänker på det här, men Die Hard är faktiskt en råhäftig julfilm! John McCaine är numera en ikon och jag känner att vi borde byta ut Jultomten mot honom.
John är en polis från New York som hamnar mitt i ett gisslandrama i ett höghus. Nu kännes det väl som vilken film som helst som skulle kunna visan på Sexan en torsdagskväll. Men Die Hard är mer än så. För det första älskar jag grejen med att han går barfota genom hela filmen. Ingen stor grej låter det som, men det är faktiskt hans största hinder och hans fötter tar rejält med stryk.
Det andra som får mig att gilla den här filmen är att allting känns realistiskt. Många actionfilmer känns verkligen att det bara är en film och att det inte skulle kunna vara så i verkligheten. Som när Steven Seagal får ett helt gäng på sig samtidigt, men han behöver bara spö två åt gången. Nä, med Die Hard skulle allt kunna hända, om man vore lika sabbtänkt och stark som John McCaine. Det är vad som skapar en riktigt bra actionrulle.


Santa Claus Conquers the Martians
Här har jag en riktigt konstig jävel åt er. Men vad annars kan man tro med en film som heter "Santa Claus Conquers the Martians"?
Marsianer är avundsjuka på att Jorden har en tomte som kommer med presenter varje år och känner att de enda de kan göra är att kidnappa jultomten! De frågar ett par barn om de kan visa vägen till jultomten, och när visat vägen till Nordpolen så blir de lämnade där. Vilken tur att en enorm robot som inte nämns senare i filmen bär in dem till tomtens hus innan de fryser ihjäl!
Allihopa kommer tillslut till Mars och det är nu filmen blir helt flippad. Mer flippad än jag kan förklara. Det enda jag kan säga är att jag garvade från första repliken i filmen till den sista. Den här filmen borde vara legendernas legend över julfilmer, och trots det har inte många hört om den. Som tur är hittade jag ett exemplar på Sci-fi World och verkligen behövde köpa. Om ni verkligen vill ha den, så följer den också med i The Ultimate Ed Wood Collection. Det kan verkligen inte skada.
När ni ska på någon julfest och se julfilmer så ska du ha med den här och säga "Julfilmer, va? Här har jag en julfilm åt er!"
Det ska jag göra. På fredag.


Tales from the Crypt - Avsnitt Två
Jag måste börja med att tipsa om den här fantastiska serie. Jag har sett alla säsonger av den två gånger och jag blir aldrig less. Ja, juste. Det är en serie.
Tales From the Crypt är en serie skräckavsnitt där varje avsnitt har både glimten i ögat och en tvist i slutet. Lite som Twilight Zone, fast groteskare. Dessutom är det olika kända människor som regisserat/skrivit avsnittet, så som Arnold Schwarzenegger.
Den andra avsnittet i säsong ett var en av de allra första som tog julen som något skräckfyllt. Nu har vi Jack Frost, Santa Claws, Santa's Slay osv. Men innan det här avsnittet var det bara It's a Wonderful Life och sånt som regerade julen. Och Black Christmas. Och Gremlings. Lite skräck fanns det innan.
Det går ut på att en girig kvinna bestämmer sig för att mörda sin man. Samtidigt hör vi om en psykopat som klär ut sig till en tomte och dödar folk.
Precis när mannen är död kommer psykopaten och då kan ju inte kvinnan ringa polisen utan att själv bli upptäckt.
Det här avsnittet är regisserat av Robert Zemeckis som även regisserat Tillbaka till Framtiden, Forrest Gump, Cast Away och Who Framed Roger Rabbit. Så ni förstår nog att det är jävligt grymt. För en läskig jul - se Tales From the Crypt "And All Through the House". Finns på Youtube, vettu.

Rymdgubbar

I ett oändligt stort universum finns det ett oändligt antal stjärnor med ett oändligt antal solsystem med ett oändligt antal planeter. På en av dessa planeter bor vi människor. Man måste vara korkad om man inte tror på liv på andra planeter. Om det inte skulle finnas någon annanstans än på vår planet, så måste vårt solsystem vara unikt på något sätt. Sen är det i stort sätt bevisat att Mars har en gång sett ut som jorden och att det faktiskt funnits liv där. Vi har ännu inte hittat några livsformer, men visst är det spännande? Om de former av liv (bakterier) är uppbyggda på samma sätt som vi, innebär det att Mars en gång tillhört jorden. Men ännu mer spännande blir det om de inte alls är uppbyggda på samma sätt som vi. Det innebär att livet har startat vid ett annat tillfälle än livet på vår planet. Det betyder i sin tur att livet kan börja flera gånger om i universum och att vi verkligen inte är ensamma.
Men det här vore inte Kapten Nintendo om jag inte skulle ha tagit upp lite om utomjordingsfilmer. Bara mina egna små favoriter och sånt. Och självklart ska alla vara från femtiotalet. Det var ju ändå då ögonen för utomjordingar öppnades.



Invaders from Mars (1953)

När vi tänker på utomjordingsfilmer så får vi ofta upp filmer som "War of the Worlds" och "Earth vs the Flying Saucers" i tankarna, men den här filmen är speciell. Inte flygande tefat som spränger en stad, utan det är en invasion där vi människor ska förstöra våra närmaste.
Vi följer en ung pojke genom hela filmen och ser allt som händer från hans perspektiv. Han ser en natt att ett rymdskepp landar bakom en sandbunke vid hans hus.
Han pappa säger åt honom att han måste sett i syne, och får honom att vänta tills morgonen för att undersöka skeppet. Men pappan blir själv nyfiken och går själv ut för att titta efter vad det var pojken såg.
Han kommer inte hem förrän nästa morgon och då är han helt förändrad. Istället för kärleksfull och varm är han hotfull och kall. Han skriker åt sin fru och slår till vår huvudperson. Pojken lägger märke till att hans pappa har ett X-format sår i nacken.
Han är säker på att utomjordingarna gjort det här mot pappan, men vart han än går efter hjälp tror ingen på hans historia och varenda en har ett X-format sår i bakhuvudet.
Den här filmen påminner om flera andra filmer med temat "bara jag är normal", så som den grymma filmen "Invasion of the Body-Snatchers". Men man kan inte förneka att den här filmen är väldigt speciell. Det är svårt att inte dra kopplingen till barn med föräldrar som har alkoholproblem. Att se sina föräldrar som helt andra människor och mycket kallare skulle lika gärna kunna vara utomjordingar som alkohol.
Det är inte så många som gillar den här filmen. Den har rätt knäppa vinklar, långa klipp och fult gjorda utomjordingar, men jag tycker att det funkar. Jag vill inte avslöja slutet, men det förklarar vartenda klipp, tagning och utomjording.
Jag älskar den här filmen själv och den inspirerar mig hårt. Om ni får någon tid över så är den värd en och en halv timme vilken dag som helst.



The Day the Earth Stood Still (1951)

The Day the Earth Stood Still är nog så mycket klassisk sci-fi man kan komma. Alla har inte sett filmen, men jag är nästan dödssäker på att alla mina läsare iallafall känner igen roboten Gort.
Filmen går ut på att ett rymdskepp landar i Washington och väntar i två timmar på att öppnas. Under den tiden har filmteam från hela världen och en enorm folkmassa samlats utanför. Nu har vi ett vanligt koncept för en helt vanlig science fictionfilm, men det är inte så filmen fortsätter. Den enda utomjordingen som kommit i rymdskeppet är antropomorf och inte här för att förstöra vår planet. Han har kommit hit för att rädda den - från oss själva. Men självklart reagerar inte militären lugnt när en rymdman kommit till oss och därför måste han gömma sig i staden.
Han väljer att bo hos en familj som hyr ut ett rum, även fast det redan bor lite för många i huset. Han blir god vän med en liten pojke som lär honom hur fasansfullt krig faktiskt är, eftersom hans egna pappa dött i Andra Världskriget.
Rymdvarelsen blir också vän med en briljant forskare som han delar sin skarpa hjärna med och lär ut saker människosläktet inte skulle kunna komma på på flera århundraden.
Det är lätt att se var den här historien kommer ifrån. En man kommer från ovan och ska tala om världsfred. Han blir skjuten av staten, återupplivas, talar om sitt budskap och sedan försvinner upp igen. Tror att ni fattar.
Det som gör den här filmen så spännande är att den inte är riktigt vinklad mot människorna i filmen, utan rätt på publiken. När han berättar att människan måste sluta kriga för annars spränger han hela jorden (det låter vettigare om man ser filmen) så får vi inte något riktigt svar på vad som faktiskt händer. Vi vet inte om mänskligheten väljer fred, eller om den ska fortsätta som vanligt. Det är inte skådespelarnas val, det är publikens. Allt vi får är de typiska orden som binder ihop varenda historia som en knut: The End.




The Blob (1958)

Vad brukar det vara som kommer till jorden för att förinta? Monster? Flygande tefat? En geléklump som blir större och större och rödare och rödare ju fler människor den äter? NOW WE'RE TALKING
En av mina favoritskådespelare Steve McQueen spelar huvudrollen i en allt annat än vanlig alienfilm med temat "Pojken som ropade varg". Han och hans kompisar lever ett spontant och riskfyllt liv med bilrace baklänges, elaka skämt och skräckfilm. De blir alla indragna i ett mysterium när en meteorit träffar jorden. Steve McQueen och han flickvän han märkt att det inte bara var en vanlig meteorit, utan att det fanns något slemmigt i den. Någonting som kan äta människor.
Han försöker berätta det här för polisen, men de tror bara att det är ett av hans vanliga skämt. Det leder till att han får ta lagen i egna händer tillsammans med sina vänner. För den här geléklumpen får aldrig döda igen!
Det här är nog min favorit av alla "utomjordingar till jorden"-filmer. Faktiskt så bra att jag behövde se uppföljaren "Bewere, the Blob" och remaken "The Blob" från 1988 på samma dag jag såg första. Ingen av dem kunde däremot jämföras med originalet. Så, jag såg den igen nästa dag.
Den här filmen har någonting lättsamt över sig som säger "ta mig inte för seriöst", vilket jag älskar. Bara introlåten i filmen som spelas under eftertexterna lägger hela filmen på helt rätt plan.
Sen avgudar jag också att det är ungdomarna som är hjältarna den här gången. För första gången är de inte bara bråkstakar, utan huvudpersonerna. Tja, om Steve McQueen ska räknas som ungdom. De säger att han är tonåring, men det blir ingen överraskning när man senare märker att han faktiskt var tjugosju när han spelade rollen.
Den här filmen, precis som i stort sätt alla andra filmer från femtiotalet, är bara en och en halv timme lång. Jag svär på att ni kan hitta en lucka i er dag för The Blob. There's always room for Jell-o.


Godzilla-thon Vecka 2

Godzilla lever vidare och det finns fler filmer att se! Godzilla-thon fortsätter.


Invasion of the Astro Monster (1965)
En ny planet är hittat! Planet X ligger alldeles bredvid Jupiter och två astronauter är påväg dit!
Väl framme hittar de att en civilisation av översmarta, gråmålade japanerlever på Planet X och har full koll på vad som händer på jorden. De berättar för astronauterna att de har ett problem med ett monster de kallar för "Monster Zero" och genast blir de anfallna! Det visar sig att det monster de kallar för Monster Zero egentligen är draken med tre huvuden - Ghidorah!
Utomjordingarna säger åt astronauterna att om de får låna Godzilla och Rodan från jorden, så kommer jorden att få supermedicinen som botar alla sjukdomar.
Självklart går astronauterna med på det och så plockar utomjordningarna de två jordmonstren upp till Planet X, där de spöar ner Ghidorah. Fast nu har bara halva filmen gått. Resten cirkulerar mest om utomjordingarna och monstren hamnar på sidan om.
Förutom att Godzilla inte har någon större roll i det här dramat, så är handligen grym. Diggar utomjordingarna och grejen med att Godzilla får slåss i ett annat element, till skillnad från att alla monster kommer till jorden och får slåss på en främmande yta.
Om du är ute efter en Godzillafilm, så är det här inget för dig. Men om du gillar lite cheesy sci-fi med grymma utomjordingar, så borde du ge den här filmen en chans. Den förtjänar en och en halv timme av ditt liv.




Godzilla vs the Sea Monster (1967)
En grupp människor lider skeppsbrott och kommer till en ö där det finns en hemlig bas som skapar atomvapen. Militärerna där fångar alla människor som kommer till ön för att använda dem som slavar. Och alla som försöker fly blir uppätna av deras enorma hummmermonster. Som tur är hittar de skeppsbrutna Godzilla i ett berg och väcker honom med en blixt.
Men det händer inte förrän en timme in i filmen och sen får du bara en lam stenkastningsstrid.
Ni vet nog varför han blev väckt av en blixt. Det är samma grej som i King Kong vs Godzilla. Egentligen skulle filmen heta King Kong vs the Sea Monster, men det ändrades precis innan inspelning för att Godzilla drar in mer pengar. Men precis som i King Kong vs Godzilla är det ju egentligen inte King Kong som ska bli träffad av en blixt, utan det är Frankensteins monster. Ja, det komplicerat med monsterutbyten och resultatet blir ofta inte så bra.
Om ni inte ska se alla godzillafilmer, så kan ni lika gärna hoppa över den här.



Son of Godzilla (1967)
Okej, här har jag en helknäpp film åt er. Vi har sett Godzilla förstöra städer, slåss mot andra monster, slåss i rymden och hjälpt människorna. Vad kan han göra härnäst? Jo, han kan ju alltid bli pappa.
Ett gäng forskare lever på en ö full med radioaktivitet för att experimentera med vädret. Självklart är den befolkad av gummidräktsmonster och bland dem; Godzilla.
Vi ser att ett gäng gigantiska bönsyrsor (såg vi inte det i The Deadly Mantis?) har hittat ett ägg som de väljer att slå sönder. Ur ägget faller det en kladdig Gnott som visar sig vara Godzillas son. Godzilla verkar inte alls bry sig om sitt barn, men får inte vara ensam. Vart än Godzilla går följer hans son efter honom, trots Godzillas kassa föräldrainstinkter. Han låter sin son bli träffad av en sten i ansiktet och sen drar han runt på honom i svansen.
Forskarna tar inte en sån stor plats i filmen, vilket är skönt, men det känns knäppt att se en bäbisgodzilla hoppa över den stora, sovandes Godzillas svans som att det vore ett hopprep.
Många tycker att det är en hjärtvärmande film om uppfostran och jag förstår dem. Men jag tillhör mer den gruppen som konstant frågar sig själv "Vafan? Varför ser han ut som en av Gnottarna och är det här verkligen en godzillafilm?"
Ja, det är det faktiskt, men man måste se den för att tro den.
Antingen anser man att den tillhör en av de bästa godzillafilmerna eller den sämsta. Så är det, men jag vet inte var jag ska stå. Gillar den inte överdrivet som godzillafilm, men jag tyckte att den var väldigt underhållande att se på.
Om du har en timme och tjugo minuter över någon dag - så se den. Du får dig iallafall ett skratt.




Det finns så mycket mer film att se på! Blir spännande om jag klarar av uppdraget.

Godzilla-thon vecka ett

Nu är första veckan av fyra över av mitt Godzilla-thon. Ni som inte hängt med, så har jag som mål att se samtliga Godzillafilmer på en månad, även de jag tidigare sett. Ingen lätt uppgift, eftersom det är fler filmer än dagar och jag har en massa sidoprojekt igång. Men jag ska klara av det! En man måste göra vad en man måste göra vad en man måste göra. (bonuspoäng om ni vet var citatet kommer ifrån)


Godzilla (1954)
Alla vet vem Godzilla är. Kanske tänker ni på en stor dinosaurie, eller som en humorsymbol men vad man än tycker så måste man hålla med om att Godzilla från 1954 är en hemsk film.
Godzilla kom ut bara ett decennium efter atombombsattacken i Japan, så den här filmen har en väldigt allvarlig ton när de pratar om ett monster som är muterat av kärnvapen. Och de har all anledning att ha det.
Vi har alla åtminståne sett någon monsterfilm, men den här visar allt på en helt annan nivå. Monstret är inte i fokus och man känner sig inte road då hus slås sönder. Det är någonting man ofta ser i monsterfilmer, men det här är första gången man ser att människor verkligen kommer till skada. Fulla sjukhus med skadade patienter där deras närmaste får tränga ihop sig så gott de kan, för att sörja den skadade. Det finns en scen där en kör med unga flickor sjunger en requiem för alla de som förlorat sina liv. Det är jäkligt obehagligt.
Det här är en hemsk film, men absolut en av de bästa monsterfilmerna jag sett, tillsammans med King Kong och The Day of the Triffids.
Om ni är något som helst fan av monster, filmer, Japan eller bilder som förevigt stannar i skallen; se den här filmen.

Om du inte har sett den, se den. Helst imorgon.







Godzilla Raids Again (1955)
En ny Godzilla upptäcks av två piloter, men monstret är inte ensamt. Denna gång märker de ett att ett annat monster slåss mot Godzilla. Här introduceras Anguirus. I denna film är det inte Godzilla mot Tokyo, utan nu slåss de två monstren mot varandra - med Osaka som krigszon. Staden slås till spillror medan japanerna försöker stoppa dem.
Den här filmen har inte samma hemska stämning som den tidigare, utan nu är filmen ganska medveten om att folk vill se förstörda hus och slagsmål mer än något annat. Det gillar jag! En ny ton på Godzilla slår inte fel och konceptet med monster mot monster blir en klassiker.
Se den här filmen om ni är ute efter svart-vit action när den är som bäst.


 

 

King Kong vs. Godzilla (1962)

Det mest legendariska filmkraschen sedan Abbott and Costello meet Frankenstein heter King Kong vs Godzilla. King Kong är det mest välkända monstret i historien (med undantag av Frankensteins monster) och nu ska han slåss in till det sista mot vår favorithjälte.

En tvkanal tappar tittare och det enda hopp de har är att hitta ett gigantiskt monster att ha som sponsor! Det är storyn, helt enkelt. Jag tror att Kanal Fem gjorde något liknande och nog blev väl Färjan-Håkan populär alltid. Nä, förlåt. Tar tillbaka skämtet.

Två reportrar åker till en ö bebodd av infödingar för att hitta det här stora monstret och ni kan nog alla lista ut vad de hittar för något. Men svaret är dålt för publiken, även fast vi redan sett titeln.
Samtidigt som de är på ön sliter sig Godzilla sig loss från isberget (se Godzilla Raids Again) och närmar sig Tokyo. Reportrarna fraktar hem King Kong och kommer fram till Tokyo i samma stund som Godzilla kommer till land.

Nu vill vi förstås efter halva filmen få det vi väntat på; ett slagsmål mellan Godzilla och King Kong. Jag beklagar. De träffas litegrann och Kong flyr. Nu blir det ännu mer snack. Visst blir man lite less på snack i monsterfilmer? Inte därför jag ser dem.

Nä, om det är en strid man vill se, så får man vänta tills det är tio minuter kvar. Men då kommer ni inte att bli besvikna. Matchen är helt otrolig och det är en jäkla fröjd att få se sina favoritmonster fajtas.

 

Egentligen var det tänkt att Godzilla skulle möta Frankensteins monster, men han byttes ut i sista stund mot Kong. Det förklarar den konstiga scenen då King Kong träffas av två blixtar och plötsligt blir mycket starkare.

Sen undrar jag också över hur stor Kong egentligen är. När han slåss mot Godzilla är de i samma storlek, men när han krossar en stad på egen hand så är han lika stor som i den amerikanska originalfilmen. Nåja. Det här är ingen tänkare. Checka in hjärnan i lobbyn, sätt dig i biostolen och skratta med. Det här är en komedi.

Okej, kanske ingen komedi, men det finns många humoristiska element och dräkterna är så dåligt gjorda (munnen på Kong rör sig inte när han vrålar) att man inte kan låta blir att småfnissa. Försök själv!

 

Kanske ingen höjdare i Godzilla-serien, men slutscenen är så fantastisk att man måste se den om och om igen.

 

 

Mothra vs Godzilla (1964)

1961 spelade Tohostudio in Mothra och nu är det dags för henne att möta Kungen över alla monster - Godzilla.

Under en stor storm flyter ett gigantiskt ägg upp på land. Alla kontaterar att det är ett monsterägg och ett rötägg till affärsman köper ägget av den som först hittade det för att tjäna pengar på en monsterdjurpark. Plötsligt dyker det upp två feér som berättar att det är Mothras ägg och att de vill ha tillbaka det, men affärssnubben tillåter inte det. Så de två feérna åker hem tomhänta. Vadå? Menar du att det är konstigt att se två feér i en godzillafilm? Ja. Ja, det är det. Men om man redan har en radioaktiv dinosaurie kan man lika gärna ha feér också.

När de två feérna gett sig av reser sig Godzilla ur marken. Hur han till en början hamnade där, vet jag inte. Men det är vad som händer, men det är något fel. Godzilla är mycket klumpigare än vanligt, även fast han ser smidigare ut än i den första filmen. Han fastnar med svansen i byggtorn och snubblar in i hus. Det verkar som att han inte ens försöker förstöra något, utan att han istället bara är en olycksfågel.

Tre reportrar åker till ön där ägget kom ifrån för att försöka övertyga Mothras "ägare" om att deras monster ska  slåss mot Godzilla. Tjugo minuter in i filmen börjar slagsmålet. Men det var inte mycket att hurra för, känner jag. Mothra skapar mest stora vindar och drar runt Godzilla i svansen. Inte något riktigt slagsmål som man fick se i King Kong vs Godzilla, och det kanske man blir lite besviken på.

Den här filmen fokuserar mest på Mothra och lämnar Godzilla lite på sidan om. Men det är kanske så det blir. Introducerar de nya monstren, nu när världen vet vem Godzilla är.

 

Även fast slagsmålet känns lite tamt, så är det här en av de bättre godzillafilmerna. Eftersom fyra femtedelar av filmen handlar om människorna runt Godzilla, så är även den handlingen viktig. I King Kong vs. Godzilla satt man mest och väntade på striden, men nu var handlingen genomtänkt och intressant. Och det är så det ska vara.

 

 

 

 

Ghidorah - the Three-Headed Monster (1965)

En utomjording från Venus intar en prinsessas kropp för att varna jordens befolkning att någonting hemskt kommer att hända. Först berättar hon att Rodan kommer att vakna till liv ur Asoberget där han dog i filmen Rodan från 1956. Venusianen (marsianen, beroende på vilket språk ni ser filmen på) berättar också att Godzilla kommer stiga ur havet och förstöra ett skepp. Båda sakerna inträffar och monsterna börjar förstöra Japan.

Samtidigt faller det ner en meteor och ur den kläcks Ghidorah som senare kommer att bli stor i godzillaserien. Nu har vi alltså tre monster som förstör Japan! Då kommer en av originalmothras ungar (den andra har visst dött. Ingen större förklaring om det) och övertygar Rodan och Godzilla att de måste slåss mot Ghidorah istället. Där börjar det riktiga matchen! Ghidorah med tre huvuden mot Rodan, Godzilla och Mothra.

Godzilla har inte gjort mycket under något slagsmål i den här filmen. Tidigare har han mest kastat stenar som Rodan slår tillbaka, som sedan Godzilla slår tillbaka och så håller det på i säkert tre minuter medan Mothra bara följde stenen med huvudet. Jag förstår inte varför Godzilla bara kastar sten i den här filmen. Han kan spruta radioaktiv gas ur munnen, men det tror jag aldrig att han gjorde i den här filmen. Man kan inte vinna över tre huvuden som konstant skjuter laser med stenar, Godzilla! Det är därför du inte fixar honom själv!

 

Den här filmen är den första filmen som riktar sig mot barn. Jag är inte helt förtjust i det valet; de har ju redan Gamera. Just att monstren kan snacka med varandra (med feérna som översättare för oss) och att Godzilla mest kastar sten faller mig inte helt i smaken. Men det är däremot grymt att se fyra monster som slåss mot varandra samtidigt, och det är inte sista gången vi gör det.

 

 


Godzilla-thon - i förhand







Jag har sett alldeles för många dåliga filmer på senaste tiden. Night of the Demon, A Virgin among the Living Dead och The Legend of the 7 Golden Vampires. Jag försökte se en bra film, så jag slog igång Slumdog Millionaire, men det visade sig att det var den sämsta i hela bunten.
Så hur ska jag göra för att försäkra mig om att se bra filmer? Jo, jag har ett Godzilla-thon. I en månad ska jag se alla trettiosex filmer med Godzilla. Trettio dagar, trettiosex filmer. Det fixar jag. Däremot ser jag just nu igenom alla Rocky och Star Wars-filmer för den femtiotolvte gången; så det kommer att bli en utmaning.
Sen funderar jag på om jag ska skriva om Godzilla på samma sätt som med Batman, eller om jag borde skriva ett nytt inlägg för varje film. Eller, kanske inte alls.

Så, vad tycker ni sju läsare? Borde jag se samtliga Godzillafilmer? Hur ska jag isåfall recensera dem? Borde jag göra det alls?

Kommentera!

Stanley Kubrick


Stanley Kubrick är ett namn många får upp i skallen när de hör ordet "film". Han är en av mästarna på film och kan göra allt från krigsfilm till science-fiction via förbjuden kärlek och skräck.

Det här är min egna personliga fem i topplista på hans filmer. Jag vet att jag inte kommer att ha med Dr. Strangelove, eftersom det var för längesen jag såg den. Jag skulle inte kunna placera den någonstans. Jag kanske ser den snart igen, och då kan jag ge en liten extra recension på den. Men nu får det duga med fem andra populära filmer.


Nummer fem:


2001: A Space Odessey

Under de första tjugo minutrarna av filmen följer vi de första människorna på jorden. En flock apor som blir attackerade av bergslejon och som bråkar med en annan flock över dricksvatten. De träffar även på ett stort rektangulärt föremål som inte tillhör deras tid. Men om det får vi inget veta just nu.
Det här är människan. Vi ser hur en av dem lär sig använda sig utav redskap. Plockar upp ett ben ifrån ett dött djur och lär sig att man får större kraft om man slår samtidigt som man håller i benet. Detta leder även till historiens första mord. Vi får se hur en primat dödar en annan, inte för att få mat, utan för att få makt.
När primaten är död så slänger mördaren upp benet den använt som redskap upp i luften och där klipper filmen till ett rymdskepp. Ett skepp som svävar i rymden i total kontrast till det vi nyss såg. Men budskapet kan inte vara tydligare. Vi har inte kommit långt från primat till nutida människa.
Det är bra. Bra start. Resten känner jag inte mycket för. Tystnad, rymdskepp, ensam stämning, oro. Det är som Alien, fast utan alien.
Handlingen är inte lätt att förklara, men i stort sätt blir en bestättning förråda av sin superdator som kontrollerar hela skeppet. Det är det som går att förklara. Resten är bilder på rymdfärjor med klassisk balettmusik i bakgrunden eller så är det LSD-trippar genom rymden. Lite som Star Trek 1.
Jag tycker inte så mycket om den här. Kanske krävs det att man ska se den ett par gånger för att riktigt gräppa den, men jag fann mig sittandes och tittandes på klockan genom hela filmen, för att se hur lång tid det var kvar.
Jag tycker den var väldigt trög och lite väl lång, men om man gillar sånt så är den kanske för er. Men jag kommer nog inte att se om den i första taget.



Nummer fyra:


The Shining

Om ni bara sett en kubrickfilm så är det nog den här. Vi känner alla till historien. En familj har beslutat sig för att tillbringa vintern i ett hotell som har säsongsstängt. Pappan i familjen (spelad av Jack Nicholson, som för övrigt är en av mina favoritskådespelare) är författare och tycker att det är det perfekta stället att bo på för att få lugn och ro.
Jack är svag för alkohol och börjar se saker i huset som egentligen utspelade sig för många år sedan. Om det verkligen är spöken eller bara inbillning får man aldrig veta.
Hans son Danny ser också konstiga saker i huset. Alla känner till blodhissen och tvillingarna. Det är inte heller säkert om det bara är Dannys fantasi som jävlas, eller om han också kan se spöken.
Inte nog med det, han har en slagt telepatisk kraft som kallas "shining". Det innebär att han kan kommunicera med andra människor som också har "shining" utan att öppna munnen. Detta används inte mycket i filmen. Jag har sett den många gånger och har inte helt förstått allt ännu. Danny har en fantasivän - hans egna finger. Fingret pratar med Danny och Danny pratar tillbaka. Det börjar som rätt oskyldigt, men när man  får veta att hans finger hotat honom så dras det över till den mer allvarliga tonen. Jag är inte säker, men på något sätt måste det vara något med "shining" i fingret. Fast jag vet inte. Det är ingenting som förklaras.
Ska inte gå in djupare i filmen, men det är alltså historiens förutsättningar.
Folk har analyserat jävel av den här filmen och tänkt den som "det bästa som gjorts". Den var okej, säger jag.
Jag är inte mycket för filmer man inte helt och hållet förstår, även om man sett den flera gånger. Jag är fortfarande helt borta när det kommer till mannen med björnmasken.
Nåja. Den är iallafall värd att se. Kanske inte för hur bra det är, utan för att det är en film man måste ha sett.



Nummer tre:


A Clockwork Orange

Alex är en ung man som lever för tre saker. Ultravåld, sex och Beethoven. Han och hans kompanjoner har som vana att strosa runt på stan i det framtida England och misshandla varje människa de stöter på. Han lurar folk att släppa in honom i sina hus för att sedan misshandla mannen i huset och våldta frun, inför ögonen på mannen. Alex är en jävel till jävel.
Hans illdåd hinner ikapp honom och han åker bakom lås och bom. I fängelset blir han utvald att genomgå en ny teknik för att hjälpa brottlingar. Genom en fasansfull hjärntvättning klarar han längre inte ens av att se på en naken kvinna eller slå någon, om det ens skulle vara i självförsvar.
Det här är en grym film, måste jag säga. Sett den flera gånger och försökt att få min flickvän att se den med mig, utan resultat. Kameraviklarna är helt perfekta, som konstverk och språket är helt underbart. Jag kan inte riktigt förklara. Däremot kan jag citera.
"One thing I could never stand was to see a filthy, dirty old drunkie, howling away at the filthy songs of his fathers and going blurp blurp in between as it might be a filthy old orchestra in his stinking, rotten guts. I could never stand to see anyone like that, whatever his age might be, but more especially when he was real old like this one was." - Alex
Det här är en film man kan ha en rikt samtal om på stan och komma fram till att man inte delar åsikt om hjälten i filmen, utan istället blir man osamt. Det är sådet går till om man gjort en riktigt bra film. Och trots det, så är den bara tre på listan.




Nummer två:



Lolita

Humbert har skaffat sig ett jobb som lärare och behöver någonstans att bo. Han beslutar sig för att hyra ett rum hos en dam. Denna dam har en fjortonårig dotter, Lolita, som Humbert genast förälskar sig i. Nu förstår ni traumat, va? För att vara från 1962 så hade den här filmen rejält med stake. Inte många filmer eller filmbolag som skulle tillåta en sådan handling. Men filmen kom ut och filmen älskades.
Humbert beslutar sig för att gifta sig med Lolitas mamma för att på det sättet kunna komma närmare flickan.
Jag ska vara ärlig. När jag såg den här för första gången så var jag inte särskilt imponerad. Jag var dryg och pekade ut ställen där jag skulle ha gjort annorlunda och förbättrat den. Vilken snorvalp, va?
Nu har jag sett den ett par fler gånger och låtit den växa sig fast i mig. Nu är det en av mina favoritfilmer. Kanske inte tio i topp, men inte långt ifrån.
Just det faktum att man följer den mannen som är pedofil. Det är han som är "hjälten" i filmen, vad man än säger. Även fast det han gör är fel, så hejar man på honom. Även om man inte vill erkänna det.
Slutet är grymt och har svept iväg mig varje gång jag sett filmen.



Nummer ett:



Full Metal Jacket

Kunde ni tro något annat? Full Metal Jacket är en film som fastnar i hjärnan för alltid. Speciellt citaten, som tillexempel "I don't know what I've been told. Eskimo pussy is mighty cold" och "I am in a world of shit".
Filmen cirkulerar kring ett gäng marinkårsrekryter som tränas inför vietnamkriget. De har en fantastisk plutonchef som jag nästan måste visa filmen för att kunna berätta vad jag menar. Han är en riktig skitstövel, och jag avgudar honom. Ni kan iallafall spana in den första scenen med honom.
Vi följer en man som fått smeknamnet "the Joker" genom hela filmen. Han befrodas och får hjälpa den långsamme och överviktige Lawrence. Lawrence fuckar alltid upp det. Och varje gång han gör fel får hela kompaniet betala. Det slutar med att alla hatar honom. Rejält. Även the Joker som försökte vara hans vän får tillslut nog.
Det är första delen av filmen. Den andra delen utspelar sig i Vietnam. De flesta tycker att filmen faller här under den andra delen och jag kan hålla med, till en viss del. Den otroliga humorn är inte kvar, utan den får en mer seriös ton över sig. Inte som en vanlig krigsfilm, men fortfarande nog mycket för att ge en lite för stor kontrast från första delen. Men den är bra. Ja, det är den verkligen. Andra delen visar hur dessa pojkar tuffat till sig och jävlas med Vietnam.
Trots det att den inte är riktigt lika bra i slutet som i början, så är det den bästa filmen Stanley Kubrick gjort. Det finns ingen anledning att inte kolla in den på en gång. Den brukar ligga i en dvdrealåda i mataffärer. Spring, betala 59 kronor och njut.



Jag vet inte riktigt hur en regissör kan vara så mångsidig som Kubrick, men det skulle jag vilja vara. Han är inte riktigt en stor förebild för mig, men om någon skulle fråga mig om jag skulle vilja kunna göra filmer som han, så skulle jag svara "ja".

Ed Wood



Ni känner säkert till Ed Wood. Eller, ni har iallafall säkert hört talas om hans filmer. Om inte, så ska jag skriva lite om honom.
Edward Wood Jr. var en filmregissör, mest känd för att vara den sämsta regissören någonsin. Det tycker inte jag stämmer. Han filmer är billiga, fulla av fel, han gjorde sällan några omtagningar och man förstår dem kanske inte alltid. Men fan, de är underhållande. Han hade verkligen passion för det han gjorde och försökte hela livet ut, även fast han konstant blev ratad. Det tycker jag verkligen om och kan förknippa mig själv med. Mina filmer har alltid noll budget och uppskattas inte av många. Trots det har jag jobbat med dem nästan varje dag och filmat över sjuttio stycken. Kanske kommer de att uppskattas några årtionden efter min död. Man kan ju hoppas.


Glen or Glenda har nog den sämsta filmtitel någonsin. Säg det högt och lyssna på dig själv. Glen or Glenda. Huvva.
Filmen är uppdelad i två delar. Den ena handlar en man tycker om att klä sig i damkläder. Han är spelad av Ed Wood själv. Den andra handlar om en man som går igenom ett könsbyte. Eftersom Ed Wood var transvestit (och faktiskt klädde sig i damunderkläder när han slogs i andra världskrigen) så står den här filmen honom väldigt nära.

Plan 9 from Outer Space är filmen Ed Wood mest är känd för. Den har blivit kallad "världens sämsta film" och tillochmed fått pris för det. Jag kan inte riktigt hålla med om att det är världens sämsta film. Många hävdar att Citizen Kane är världens bästa film, men känner ni någon som sett den fler än en gång? Själv har jag sett Plan 9 from Outer Space tre gånger.
Historien går ut på att utomjordingar kommer ner till jorden och väcker döda människor till liv, därmed förvadlar dem till zombies. Det är så dumt som det låter. Titeln funkar iallafall. Den skulle egentligen heta "Grave Robbers from Outer Space", men det ändrades precis innan filmen släpptes. Det skulle göra filmen ännu dummare.
Men trots en löjlig historia, kassa skådespelare, hemskt användande av Béla Lugosi och fler fel än man kan räkna, så är det här en riktigt underhållande film! Om ett tag kommer en nyversion av filmen, bara kallad Plan 9. Den kommer hålla kvar Ed Woods stil i filmen och även ha med James Rolfe. För en gångs skull kan jag inte vänta efter en nyversion!

Efter flera skräckfilmer, så som Night of the Ghouls, Bride of the Monster och The Sinister Urge, började han spela in porrfilmer istället. Just för att det var det enda han kunde tjäna några pengar alls på. Han börjar med en crossover som handlar om nakna zombies som dansar. Den heter Orgy of the Dead och jag måste erkänna att jag blev så nyfiken att jag faktiskt såg den. Det här var den sämsta filmen jag sett. På riktigt. Handlingen förstår nog ingen, tabbarna i filmen är enorma och den handlar bara om barbröstade tjejer som dansar med varulvar och mumier. Det är en riktig jäkla kalkonfilm, men jag är inte helt säker på att den kan kallas film. Därför kan jag inte riktigt säga något om den.
Jag har alltid trott att Orgy of the Dead var en parodi på George A. Romeros trilliogi, men jag upptäckte nyss att Night of the Living Dead kom tre år efter Orgy of the Dead! Dawn of the Dead kom inte förrän tretton år senare.
Kan det vara så att George Romero faktiskt blivit inspirerad av Orgy of the Dead? Det tål att tänkas på.