Som de flesta vet så driver jag också bloggen Killenmedkoll.tk (tryck på mig i menyn för att komma dit)
Det är en sajt där jag gör filmer. Korta internetfilmer som oftast recenserar någonting. Kika in, om  ni inte varit där.
Jag har drivit den i ett och ett halvt år och lagt ner min själ och en jävla massa tid på den. Den här bloggen har jag haft i en vecka. Jag har redan fler bevakare på bloglovin här än vad jag har där. Lite trist, för här gör jag inte så mycket jag brinner för.
Nu ligger det iallafall en ny film ute! Jag recenserar en av mina favoritfilmer, G - Som i Gemenskap. Kolla in den och släng iväg en kommentar.

Jag har precis kommit hem ifrån biografen och jag måste bara skriva om vad jag har sett. För att heta Kapten Nintendo, så skriver jag väldigt mycket om film.

Vi har alla sett Toy Story. Berättelsen om Andys leksaker som lever, så fort han tittar bort. Nu har Andy vuxit upp. I hans rum hänger nu posters på motorcyklar istället för cowboyhattar. Hans golv är fyllt av skateboards och elgitarrer, istället för leksaker. De flesta av hans leksaker har försvunnit i loppisar och de överlevande ligger i en låda på hans rum. Andy är sjutton år och ska flytta till universitetet, men innan han åker måste han rensa ur hans rum. Antingen ska han grejer med till universitetet, upp på vinden eller slängas. Han väljer att ta med sig Woody till universitetet och packar ihop resten för att lägga upp på vinden. Oturligt nog råkar hans mamma blanda ihop de leksaker som skulle upp till vinden med skräp (det har hänt mig med) och leksakerna beslutar att följa med Andys systers leksaker, som ska doneras till ett dagis.
Jag är helt tagen av filmen. Skämten var på topp (tortillapotatishuvud) och handlingen var inte en utdragen uppföljare för att tjäna pengar, utan den bygger på storyn på ett nödvändigt sätt. Vi har alla varit med om det som händer i filmen. Vi minns när vi beslutade att plocka ihop våra favoritleksaker och hur det fortfarande känns som att de lever, även fast vi vet att de är tillverkade i fabrik. Filmen gav mig faktiskt dåligt samvete över att jag inte leker med mina leksaker längre och om en film kan få en att få skuldkänslor över något sådant, så är den rejält lyckad.
Det här är ingen barnfilm. Leksakerna som är med i filmen är leksaker från tidigt nittiotal, skämten var väldigt smarta och det fanns inte ett enda barn i publiken. Det här är ingen film man ser för nostalgiska skäl (för att man gillade första), utan det här är en film alla borde se. Även om man inte sett de tidigare.
Jag hyllar den här filmen rejält, jag vet. Men den förtjänar det, tamejfan. Den bästa filmen jag sett på väldigt, väldigt länge.


Nu ska jag leta rätt på mina gamla leksaker, bara för att säga hej igen.

Jag hatar spindlar. Det är inte så att jag är rädd för dem, utan det är en fobi. Jag vet att spindlar inte är farliga och att jag inte har anledning att vara rädd. Men när en spindel är i mitt rum, när de kryper på mig, när de är i min säng när jag sover så fryser kroppen till is. Fobi är som en allergisk reaktion. Citrus är någonting många är allergisk mot. Det är inte farligt, egentligen. Men kroppen har fått för sig att det är det. Därför sväller den upp och skriker "nej", vilket får personen att undvika citrus. Samma sak gäller då det kommer till min spindelfobi. Spindlar är inte farliga, men när jag ser den aktiverar hjärnan en skräckreflex. Den får kroppen att vilja springa iväg och aldrig närma mig en spindel igen. Halva hjärnan säger att spindlar inte är farliga. Den kan triumfera om jag får syn på en spindel på långt avstånd, vilket kan få mig att lyckas klara av att döda dem. Men den andra hjärnan skriker "iväg! Bort! Akta! Fara! Rökning förbjuden!" om jag inte lägger märke till spindeln förrän den klättrar på min arm.

1. Den Nakna Pistolen
2. Motorsågsmassaken
3. Alla Rambofilmer
4. The Blob
5. Peepin' Tom
6. Full Metal Jacket
7. Blade Runner

Sen tror jag faktiskt att jag har sett Alla Världens Filmer. Nä, men iallafall en himla massa.
Om någon av mina två läsare kan tipsa om en bra film jag inte sett ännu, så får den gärna göra det.

The Grudge. Karate Kid. Nightmare on Elm Street. Ringu. The Wolf Man. War of the Worlds. The Day of the Triffids. Planet of the Apes. Clash of the Titans. Romeros Dead-triliogi.
Vad har dessa filmer gemensamt?

The Grudge kom ut 2002 i Japan. Bara två år senare valde USA att spela in en egen version av filmen.
Karate Kid är en fantastisk film som hade premiär 1984. I år, 2010, har en ny version spelats in av filmen.
Nightmare on Elm Street kom också ut 1984. År 2010 kom en ny version ut.
Ringu kom ut i Japan 1998. 2002 spelade USA in en egen version av filmen, som de kallar "The Ring".
The Wolf Man kom ut 1941. 2010 kom en ny version ut som bara heter "Wolfman".
War of the Worlds kom ut 1953. Under juni 2005 kom tre nyversioner med samma namn!
The Day of the Triffids kom ut 1962. En miniserie med samma namn släpptes 1984 och ännu en 2009.
Planet of the Apes kom ut 1968. 2001 spelade Tim Burton in en nyversion av den.
Clash of the Titans kom ut 1981 med otroliga stopmotioneffekter. 2010 kom den ännu en gång.
Night of the Living Dead (1968), Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985) kom senare ut som Night of the Living Dead (1990, Dawn of the Dead (2004) och Day of the Dead (2008).


Kort sagt, de är grymma filmer som blivit nyinspelade och i stort sätt slaktade.
Det här är någonting som alltid har hänt, men på den senaste tiden har Clash of the Titans, Karate kid, Wolfman och Nightmare on Elm Street kommit ut. Behöver verkligen dessa filmer nya versioner? Filmerna är redan inspelade, historien är berättad och filmerna blev legendariska. Så varför kommer det nya filmer som är fullpackade med specialeffekter? Alla kreativa lösningar som aporna i Planet of the Apes, armarna i Nightmare on Elm Street, monstren i Clash of the Titans och skeppen ur War of the Worlds är ersatt av datorer. Jag förstår det inte. Glädjen att se kreativa lösningar på problem är borta. Stora miniatyrer, dräckter, dockor, agera framför en skärm och sminket är borta. Förmodligen för alltid. Nu har vi bara kvar datorer.

Jag antar att det är för att folk har svårt för gamla filmer. De flesta av mina vänner klarar inte av att se på svartvita filmer. Är det kanske så för de flesta? Då tycker jag att man borde vänja sig md gamla filmer istället för att filma nya. Bröderna Marx-filmerna är svartvita och omöjliga att filma om. Samma sak med Charlie Chaplin och alla underbara science fiction/skräckfilmer från femtiotalet. Och om man inte klarar av stumfilmer eller de utan färg, så missar man verkligen något.

Alltså, på riktigt. Sett första avsnittet av B Gata H Kei och den är sjuk. Bara sjuk.



Däremot är det najs att hitta en serie jag skrattar lika mycket till som Seinfeldt.

Nu är jag hemma efter tio dagar i Svergies södra del.

I förrgår åkte jag förbi Eskilstuna och var på Forever Young. Nivet, festivalen med åttiotalsband. Jakob Hellman, Ultravox, Lustans Lakejer, Alphaville, Reeperbahn och sådant.
Vissa av artisterna hade jag väntat mig mer från. Som Reeperbahn och Alphaville.
Det såg ut som att Alphaville aldrig stått på en scen tidigare. Sångaren stod helt stilla och förtörde åttiotalsklassiker som "Big in Japan" och "Forever Young" med utrop. Han ropade "oh yeah", "come on" och "are you ready to rock?" under hans populäraste låtar. Inte min grej.
Reeperbahn är ett av banden jag lyssnar som mest på just nu. Peppade sönder att få dem, men jag gick därifrån. Sångaren, Olle Ljungström hoppade runt på scenen, viftade med armarna och var helt enkelt dödslöjlig. Han spelar numera i ett soloprojekt och gjorde narr av sin gamla åttiotalsmusik. Han förstod inte riktigt att alla som stod nedanför honom hade betalat 600 spänn för att få se Reeperbahn - för att de gillar dem. Eftersom de inte spelat ihop sen 1986 så var de en smula orutinerade, men att sitta på en trapp och läsa ur ett texthäfte till "Havet Ligger Blankt" var bara fel. Hade hoppats lite mer på så som de var i Filmen G.

Jakob Hellman var däremot grejt! Innan vi kom in på området träffrade jag och min flickvän Amanda honom. Vi hälsade, sa att han ägde, skakade hand och tog varsin bild med honom. Och på scenen var han allt man förväntade sig. Han var en liten nervös pojke i för stor skjorta som ställt sig på scen. Precis som det ska vara. Det var så himla bra. Han var så himla bra.

Sitter nu i min flickväns morfars hus framför datorn. Utanför huset pågår det en stor fest med mycket mat. Jag fryser.

Har sett filmen Inception för ett par dagar sedan, innan jag åkte till Skåne. Nu har jag skrivit en snabb recension av den.

 

Filmen börjar med att man ser vår protagonist Leonardo DiCaprio ligga på en sandstrand i grunt vatten. På stranden ser vi två västerländska barn springa förbi. En gevärpipa trycks mot Leonardos rygg och vi får se ett japanskt hus i på en klippa. Vi i publiken vet inte vem denne man är, vilka barnen var, varför någon hotar att skjuta mannen och vad som egentligen händer. Vi är förvirrade. Väldigt förvirrade. Och förvirringen har bara startat.

Filmen handlar om att någon forskare hittat ett sätt för folk att träda in i andras drömmar. Antingen för att jävlas, hitta hemligheter eller för att tjäna pengar.

Leonardo tillhör den sistnämnda kategorin. Han arbetar med att olagligt besöka andras tankar för människor som betalar.

Det är vad den två och en halv timmeslånga filmen handlar om.

Jag måste vara den enda människan i biosalongen som inte avgudade den här filmen. Visst, effekterna var läckra, men vad gör det när man kan göra vad som helst i datorer nuförtiden utan en större ansträngning? Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Visst känns det väl ändå verkligare att se något som inte bara är skapat på dator, så som The Dead-triliogin eller Star Wars?

Filmen kändes som en ”så-här-gör-du-en-storsäljare”- instruktionvideo. Använt alla klassiska knep för att få publiken med sig. Använda sig av ”låt filmen börja på samma sätt som den slutar” (se Gilbert Grape för ett bättre exempel), ”hålla protagonisten en hemlighet tills i slutet där vi får reda på en hemsk hemlighet”, ”korta snabba klipp under actionscenerna”, ”ös med specialeffekter och eld i slowmotion” och det allra viktigaste ”använd de populäraste skådespelarna för tillfället och släng in en klassisk”.

Sen fanns det en jävla massa småmissar jag fortfarande stör mig på, där min enda tanke var ”var det allt?”. De kommer ni själv att märka, om ni skulle se filmen.

 

Förvirringen tog sats på riktigt då det handlar om drömmar i drömmar i drömmar i olika tidszoner som interakterar med varandra.

Filmen hade dessutom för många figurer som jag inte klarade av att minnas namnen på och det hjälpte inte all förvirring.

 

Nu låter det kanske som att jag totalogillar den här filmen, men det är inte sant. Två och en halv timme kändes inte som två och en halv timme, utan det gick undan och höll mitt intresse igång, för det mesta. Iden var nyskapande och jag tror definitivt att originalmanuset var väldigt bra. Ellen Page lyste upp alla scener hon var med i och höjde filmen ett flertal nivåer.

Sammanfattningsvis så var det en rätt bra film med en del brister. En sådan film där alla sitter i bilen på väg hem och ställer ett trettiotal frågor om saker de inte förstod.

Imorgon ska jag sätta mig i bilen klockan sex på morgonen för att åka med min flickvän till Malmö. Därefter bär det av till Lund och senare Köpenhamn.

Jag är ingen stor seriesamlare, men jag har lyckats hitta den mest välkända serien någonsin. The Killing Joke, som är skriven av Allan Moore. Tänkte lägga ut en bild på den, så får jag se om jag säljer den sen. Kan få upp till 6500 kronor för den. Och det är rätt värt, med tanke på att jag köpte den för två kronor.

Ahoj!