Rymdgubbar
I ett oändligt stort universum finns det ett oändligt antal stjärnor med ett oändligt antal solsystem med ett oändligt antal planeter. På en av dessa planeter bor vi människor. Man måste vara korkad om man inte tror på liv på andra planeter. Om det inte skulle finnas någon annanstans än på vår planet, så måste vårt solsystem vara unikt på något sätt. Sen är det i stort sätt bevisat att Mars har en gång sett ut som jorden och att det faktiskt funnits liv där. Vi har ännu inte hittat några livsformer, men visst är det spännande? Om de former av liv (bakterier) är uppbyggda på samma sätt som vi, innebär det att Mars en gång tillhört jorden. Men ännu mer spännande blir det om de inte alls är uppbyggda på samma sätt som vi. Det innebär att livet har startat vid ett annat tillfälle än livet på vår planet. Det betyder i sin tur att livet kan börja flera gånger om i universum och att vi verkligen inte är ensamma.
Men det här vore inte Kapten Nintendo om jag inte skulle ha tagit upp lite om utomjordingsfilmer. Bara mina egna små favoriter och sånt. Och självklart ska alla vara från femtiotalet. Det var ju ändå då ögonen för utomjordingar öppnades.
Invaders from Mars (1953)
När vi tänker på utomjordingsfilmer så får vi ofta upp filmer som "War of the Worlds" och "Earth vs the Flying Saucers" i tankarna, men den här filmen är speciell. Inte flygande tefat som spränger en stad, utan det är en invasion där vi människor ska förstöra våra närmaste.
Vi följer en ung pojke genom hela filmen och ser allt som händer från hans perspektiv. Han ser en natt att ett rymdskepp landar bakom en sandbunke vid hans hus.
Han pappa säger åt honom att han måste sett i syne, och får honom att vänta tills morgonen för att undersöka skeppet. Men pappan blir själv nyfiken och går själv ut för att titta efter vad det var pojken såg.
Han kommer inte hem förrän nästa morgon och då är han helt förändrad. Istället för kärleksfull och varm är han hotfull och kall. Han skriker åt sin fru och slår till vår huvudperson. Pojken lägger märke till att hans pappa har ett X-format sår i nacken.
Han är säker på att utomjordingarna gjort det här mot pappan, men vart han än går efter hjälp tror ingen på hans historia och varenda en har ett X-format sår i bakhuvudet.
Den här filmen påminner om flera andra filmer med temat "bara jag är normal", så som den grymma filmen "Invasion of the Body-Snatchers". Men man kan inte förneka att den här filmen är väldigt speciell. Det är svårt att inte dra kopplingen till barn med föräldrar som har alkoholproblem. Att se sina föräldrar som helt andra människor och mycket kallare skulle lika gärna kunna vara utomjordingar som alkohol.
Det är inte så många som gillar den här filmen. Den har rätt knäppa vinklar, långa klipp och fult gjorda utomjordingar, men jag tycker att det funkar. Jag vill inte avslöja slutet, men det förklarar vartenda klipp, tagning och utomjording.
Jag älskar den här filmen själv och den inspirerar mig hårt. Om ni får någon tid över så är den värd en och en halv timme vilken dag som helst.
The Day the Earth Stood Still (1951)
The Day the Earth Stood Still är nog så mycket klassisk sci-fi man kan komma. Alla har inte sett filmen, men jag är nästan dödssäker på att alla mina läsare iallafall känner igen roboten Gort.
Filmen går ut på att ett rymdskepp landar i Washington och väntar i två timmar på att öppnas. Under den tiden har filmteam från hela världen och en enorm folkmassa samlats utanför. Nu har vi ett vanligt koncept för en helt vanlig science fictionfilm, men det är inte så filmen fortsätter. Den enda utomjordingen som kommit i rymdskeppet är antropomorf och inte här för att förstöra vår planet. Han har kommit hit för att rädda den - från oss själva. Men självklart reagerar inte militären lugnt när en rymdman kommit till oss och därför måste han gömma sig i staden.
Han väljer att bo hos en familj som hyr ut ett rum, även fast det redan bor lite för många i huset. Han blir god vän med en liten pojke som lär honom hur fasansfullt krig faktiskt är, eftersom hans egna pappa dött i Andra Världskriget.
Rymdvarelsen blir också vän med en briljant forskare som han delar sin skarpa hjärna med och lär ut saker människosläktet inte skulle kunna komma på på flera århundraden.
Det är lätt att se var den här historien kommer ifrån. En man kommer från ovan och ska tala om världsfred. Han blir skjuten av staten, återupplivas, talar om sitt budskap och sedan försvinner upp igen. Tror att ni fattar.
Det som gör den här filmen så spännande är att den inte är riktigt vinklad mot människorna i filmen, utan rätt på publiken. När han berättar att människan måste sluta kriga för annars spränger han hela jorden (det låter vettigare om man ser filmen) så får vi inte något riktigt svar på vad som faktiskt händer. Vi vet inte om mänskligheten väljer fred, eller om den ska fortsätta som vanligt. Det är inte skådespelarnas val, det är publikens. Allt vi får är de typiska orden som binder ihop varenda historia som en knut: The End.
The Blob (1958)
Vad brukar det vara som kommer till jorden för att förinta? Monster? Flygande tefat? En geléklump som blir större och större och rödare och rödare ju fler människor den äter? NOW WE'RE TALKING
En av mina favoritskådespelare Steve McQueen spelar huvudrollen i en allt annat än vanlig alienfilm med temat "Pojken som ropade varg". Han och hans kompisar lever ett spontant och riskfyllt liv med bilrace baklänges, elaka skämt och skräckfilm. De blir alla indragna i ett mysterium när en meteorit träffar jorden. Steve McQueen och han flickvän han märkt att det inte bara var en vanlig meteorit, utan att det fanns något slemmigt i den. Någonting som kan äta människor.
Han försöker berätta det här för polisen, men de tror bara att det är ett av hans vanliga skämt. Det leder till att han får ta lagen i egna händer tillsammans med sina vänner. För den här geléklumpen får aldrig döda igen!
Det här är nog min favorit av alla "utomjordingar till jorden"-filmer. Faktiskt så bra att jag behövde se uppföljaren "Bewere, the Blob" och remaken "The Blob" från 1988 på samma dag jag såg första. Ingen av dem kunde däremot jämföras med originalet. Så, jag såg den igen nästa dag.
Den här filmen har någonting lättsamt över sig som säger "ta mig inte för seriöst", vilket jag älskar. Bara introlåten i filmen som spelas under eftertexterna lägger hela filmen på helt rätt plan.
Sen avgudar jag också att det är ungdomarna som är hjältarna den här gången. För första gången är de inte bara bråkstakar, utan huvudpersonerna. Tja, om Steve McQueen ska räknas som ungdom. De säger att han är tonåring, men det blir ingen överraskning när man senare märker att han faktiskt var tjugosju när han spelade rollen.
Den här filmen, precis som i stort sätt alla andra filmer från femtiotalet, är bara en och en halv timme lång. Jag svär på att ni kan hitta en lucka i er dag för The Blob. There's always room for Jell-o.
Kommentarer