First Blood

Genom tiderna har vi fått se John Mclain skjuta ihjäl tyskar med deras egna vapen. Vi har sett Bruce Lee spöa ner Kareem Abdul-Jabbar som nästan är dubbelt så stor som honom själv. Vi har fått se Agent 007 lyckats fly undan faror flera gånger om och alltid i sista minuten.

Allt detta är nästan klyschor nu för tiden. Vi vet att alla tyskar är onda på film och att den goda sidan segrar. Vi vet att det är han i underläge som alltid vinner. Vi vet att det inte finns en chans att mannen med ståltänder kommer att stå som segrare i slutet av en bondfilm.

Det är det som gör First Blood intressant.

 

En man går ensam längs en motorväg. Hans kläder är sjabbiga och han känns illa missplacerad. Detta är John Rambo. En krigshjälte från Vietnam. Den enda i sin grupp som fortfarande är vid liv. Låten ”It’s a long road” klingar i bakgrunden. It’s a long road when you’re on your own. Rambo har sökt länge efter en plats han kan passa in, utan resultat. Han närmar sig en liten stad i utkanten av en skog för ett nytt försök. En polisbil närmar sig honom och en polis erbjuder skjuts dit Rambo vill komma. Rambo följer med i polisbilen och först då berättar polismannen att man inte vill ha en sådan som Rambo i sin stad. En veteran. En lösdrivare. And every new town just wants to bring you down.

När Rambo vägrar lämna staden tar polisen till rejälare och arresterar honom för lösdriveri.

Väl inne i arresten blir Rambo behandlad som en hund. Poliserna hånar hans tystlåtenhet och väljer tillochmed att slå honom när han stretar emot. Det är nu filmen kommer igång.

Vi märker att Rambo lider av PTS (post traumatic syndrome) efter hans upplevelser i Vietnam. I ”flashbacks” får vi se hur polisernas beteende mot honom påminner om sättet vietnameserna behandlade honom i kriget. Each step is only the begining.

Rambo klarar inte längre av att stanna i arresten utan flyr på ett minst sagt storslaget sätt. Han slår ner sju poliser för att sedan stjäla en motorcykel och fly in i skogen med hela polisstyrkan efter honom. When they drew first blood, it just starts again. Kriget är tillbaka, fast denna gång är han ensam.

 

När man säger att man älskar ”Rambofilmerna” brukar folk skratta åt en. Jag förstår varför. Många tror att Rambo handlar om hur många saker man kan spränga på en och en halv timme. I Rambo: First Blood part 2, Rambo 3 och Rambo (som är den fjärde filmen) stämmer det ganska exakt. Men det stämmer inte in med First Blood.

Här följer vi en galen man som inte kan fly från sitt förflutna och hans strid mot poliser som bara är ute efter rättvisa. Det är vad som gör filmen intressant. Hur vi hejar på den egentliga ”skurken” i filmen. Det är vad som skiljer den från andra actionfilmer. Den går längre in i själen än Die Hard och Game of Death. Jag menar, hur många fler actionhjältar finns det som bryter ihop och gråter ur sig all sin ångest? Det är inte Gott mot Ont i en strid om seger.

Den beskriver även samhällets syn på Vietnamkriget och dess veteraner. Män som offrade sitt liv för att, i deras tro, kämpa för sitt land blev smutskastade, sinnessjuka och hatade när de väl kom hem. Inte alls som veteranerna från Andra Världskriget som blev prisade för sina insatser. John Rambo är inte bara en actionhjälte utan även en symbol för vad Amerika gjorde fel.

 

Jag skulle inte kunna rekommendera filmen mer. First Blood är en action värd att se. Flera gånger om.

You got to fight to keep alive.

 



Kommentarer
Postat av: flickvän

var det samma text du skrev på nationella? asbra!

2011-04-17 @ 21:04:38
URL: http://afterglow.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (din jävla nolla)

URL/Bloggadress:

Kommentar: