Har sett filmen Inception för ett par dagar sedan, innan jag åkte till Skåne. Nu har jag skrivit en snabb recension av den.

Filmen börjar med att man ser vår protagonist Leonardo DiCaprio ligga på en sandstrand i grunt vatten. På stranden ser vi två västerländska barn springa förbi. En gevärpipa trycks mot Leonardos rygg och vi får se ett japanskt hus i på en klippa. Vi i publiken vet inte vem denne man är, vilka barnen var, varför någon hotar att skjuta mannen och vad som egentligen händer. Vi är förvirrade. Väldigt förvirrade. Och förvirringen har bara startat.

Filmen handlar om att någon forskare hittat ett sätt för folk att träda in i andras drömmar. Antingen för att jävlas, hitta hemligheter eller för att tjäna pengar.

Leonardo tillhör den sistnämnda kategorin. Han arbetar med att olagligt besöka andras tankar för människor som betalar.

Det är vad den två och en halv timmeslånga filmen handlar om.

Jag måste vara den enda människan i biosalongen som inte avgudade den här filmen. Visst, effekterna var läckra, men vad gör det när man kan göra vad som helst i datorer nuförtiden utan en större ansträngning? Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Visst känns det väl ändå verkligare att se något som inte bara är skapat på dator, så som The Dead-triliogin eller Star Wars?

Filmen kändes som en ”så-här-gör-du-en-storsäljare”- instruktionvideo. Använt alla klassiska knep för att få publiken med sig. Använda sig av ”låt filmen börja på samma sätt som den slutar” (se Gilbert Grape för ett bättre exempel), ”hålla protagonisten en hemlighet tills i slutet där vi får reda på en hemsk hemlighet”, ”korta snabba klipp under actionscenerna”, ”ös med specialeffekter och eld i slowmotion” och det allra viktigaste ”använd de populäraste skådespelarna för tillfället och släng in en klassisk”.

Sen fanns det en jävla massa småmissar jag fortfarande stör mig på, där min enda tanke var ”var det allt?”. De kommer ni själv att märka, om ni skulle se filmen.

Förvirringen tog sats på riktigt då det handlar om drömmar i drömmar i drömmar i olika tidszoner som interakterar med varandra.

Filmen hade dessutom för många figurer som jag inte klarade av att minnas namnen på och det hjälpte inte all förvirring.

Nu låter det kanske som att jag totalogillar den här filmen, men det är inte sant. Två och en halv timme kändes inte som två och en halv timme, utan det gick undan och höll mitt intresse igång, för det mesta. Iden var nyskapande och jag tror definitivt att originalmanuset var väldigt bra. Ellen Page lyste upp alla scener hon var med i och höjde filmen ett flertal nivåer.

Sammanfattningsvis så var det en rätt bra film med en del brister. En sådan film där alla sitter i bilen på väg hem och ställer ett trettiotal frågor om saker de inte förstod.